backskärvfrö

Se storskärvfrö Noccaea caerulescens subsp. brachypetala och vanligt backskärvfrö Noccaea caerulescens subsp. caerulescens.

976 Thlaspi alpestre L.

This variable European species s. lat. includes some closely related taxa (cf. Fl. Eur. 1/1964, p. 319). It has recently been introduced into N. Europe and naturalized there. Three closely related extra-European taxa are also mapped, viz. T. cochleariforme DC. in N. and C. Asia and Ural (isolated), T. arcticum Pors. occurring rarely in northwestern N. America, and T. montanum A. Nels. in western N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 180.

Först uppgiven av Svenson 1928 från Gunnarp 1926 baserat på uppgift av C. Bliding. Enligt Wiger (1931) rapporterades arten 1926 också från Eldsberga.

Ung invandrare vars införselvägar i Mellansverige har i huvudsak antagits vara två, varvid storskärvfrö skulle vara järnvägsspridd och vanligt backskärvfrö ha inkommit med gräsmattsfrö (jfr Malmgren 1982). Om så varit fallet har skillnaderna uttunnats väsentligt. Vanligt backskärvfrö ses nu ofta även i järnvägsmiljö.

Uppenbart vallfröspridda bestånd av okänd underart har setts flerst., bl.a. vid Vena i Örebro 1946 (Broddeson ms) och Krustorp i Svennevad 1990.

De första bestånden sågs kring kyrkorna i Almby och Viby på 1890-talet (Jansson 1933). Spridningen av underarterna fortgår ännu, men långsammare för storskärvfrö. Vägkanter, trädgårdar och banområden är vanliga växtplatser. Växten finns nu på 100-tals lokaler, varav 44 i Viby (Nilsson 1978).

Se även: storskärvfrö Noccaea caerulescens subsp. brachypetala och vanligt backskärvfrö Noccaea caerulescens subsp. caerulescens

Backskärvfrö är en flerårig art som härstammar från Mellaneuropa. Till Sverige infördes den som förorening i gräsfrö under 1800-talet. Arten finns här i två ganska distinkta former som brukar kallas under arter och nog härstammar från olika områden i Mellaneu­ropa (Hylander 1943b).

Mellaneuropa. I Sverige numera spridd i större delen av landet.

Se vidare under respektive underart.

Ny bofast art; sannolikt inkommen med parkgräsfrö, vallfrö eller liknande (jfr Hylander 1943a).

Se även storskärvfrö Noccaea caerulescens subsp. brachypetala och vanligt backskärvfrö Noccaea caerulescens subsp. caerulescens.

Hylander 1943.

Numera spridd i hela landskapet och på de flesta håll allmän i kulturbygderna. Har bl a funnit sig väl tillrätta i de större älvdalarnas niplandskap, påträffades exempelvis på 24 av 35 inventerade lokaler i Resele mellan Myre och Sorte 1980 (Sahlin 1981). En av landskapets tidigaste vårblommor, slår ut redan i början av april i snöfria nipor och vägslänter.

Se även storskärvfrö Noccaea caerulescens subsp. brachypetala och vanligt backskärvfrö Noccaea caerulescens subsp. caerulescens

WOLL. 1916 (Sala: "Å en gräsplan invid lasarettet, ganska ymnigt. Observerades första gången 1914. " Kärrbo och Västerås: " Denna växt, som jag ej någonstädes sett omnämnd för att växa i Västmanland, har av mig observerats dels synnerligen rikligt invid Kungliga Västmanlands regementes skjutbana, Västerås, och dels några enstaka exemplar vid Springsta gård i Kärrbo s:n"). (Enligt beläggex. var Västeråsförekomsten T. caerulescens.) Först påvisad 1909 av B ergd. (Nora N: Striberg; BER).

Artgruppen torde i Västmanland, liksom annorstädes i Mellansverige, ha invandrat redan under slutet av 1800-talet Fr.o.m. 1910 spridda uppg. från skilda håll, men ännu på 1920-talet var båda arterna (underarterna) sällsynt DAHLG. (1923) kände i Sala bara den Wollertska lokalen (Stureparken), BINN. (1921) i Hjulsjö-Järnboås endast tre lokaler, SUN. (1929) i V. Skinnskatteberg endast en, Lundman (L. manuskript 1924) på Mälarslätten mellan Dingtuna och Köping blott två (Kolbäcks kyrka, Hallstahammars station, 1 ex. 1923). Sedan dess har T. brachypetalum spritt sig kraftigt över hela området, under det att T. caerulescens förblivit tämligen sällsynt

Först uppgiven av Nordström (1915b): Vemdalen: kyrkbyn 1915 (KBN i UPS). Äldre belägg finns dock: Lillhärdal: Åkersberg (16E 2b, 1909, Falck i S).

Backskärvfrö är ursprunglig i bergstrakterna av mellersta och södra Europa. Den är inkommen till Sverige runt mitten av 1800-talet, troligen som förorening i frövaror avsedda för utsådd i gräsmattor och på vallar. Backskärvfrö växer på närings- och kalkfattig mark, gärna med något slitet växttäcke. Den blommar mycket tidigt, redan i början av april. I delar av södra Norrland är den en älskad vårblomma och uppskattas, på samma sätt som blåsipporna på Öland, som vårens budbärare. På Öland är arten funnen i gräsmattor, betade torrängar samt längs grusiga vägar och stigar.

Backskärvfrö är ovanlig på Öland och främst sedd på den norra delen av ön. Hur den inkommit till Öland och varför det finns en så tydlig anhopning av fynd runt Eskilslund, Källa sn, är oklart. Kanske har flera gårdar i området importerat vallfrö från samma källa? Backskärvfrö kan hålla sig kvar länge på sina lokaler men förefaller ha svårt att sprida sig vidare i landskapet. Några nyfynd har gjorts samtidigt som växten inte återfunnits på äldre lokaler. Troligen kan man förvänta sig en viss expansion framöver även om den hittills gått påtagligt långsamt. Ölands ofta kalkrika jordar passar inte backskärvfrö optimalt.

Förekomster av backskärvfrö varierar en del i utseende beroende på olika invandringshistoria (Hylander 1943 b). Den har därför delats in i två underarter som idag delvis flyter in i varandra: vanligt backskärvfrö subsp. caerulescens och storskärvfrö subsp. brachypetala. Vanligt backskärvfrö har längre kronblad (3–4 mm) vilket gör att ståndarna inte sticker ut ur blomman; stiftet är längre och sticker ut ur eller är lika långt som skidans inskärning. Storskärvfrö har korta kronblad (1–2 mm) vilket gör att ståndarna sticker utanför dem; stiftet är kort och sticker inte ut ur fruktskidans inskärning. Vanligt backskärvfrö blommar tidigare än storskärvfrö. På Öland har endast underarten vanligt backskärvfrö noterats.

Inkommen, bofast.

Inkommen, bofast.
Noterad under Projekt Gotlands flora från Vamlingbo till Fårö. Backskärvfrö ansågs av Hylander (1943b) ha inkommit till Sverige med frövaror. Till Gotland kom arten sent, under första årtiondet av 1900-talet. Arten ökade sedan under 1900-talet.

På Gotland förekommer två underarter, storskärvfrö ssp. brachypetalum och vanligt backskärvfrö ssp. caerulescens, se nedan. Flertalet av uppgifterna från våra inventeringar anger dock bara arten.

Backskärvfrö är en sent inkommen art som är helt kulturberoende. Den växer på torr, grusig och glest bevuxen mark men trivs även i frisk, näringsrik jord i trädgårdar och gräsmattor. Vanligast är backskärvfrö dock på vägkanter, banvallar, stationsområden, grusplaner och hamnar. Vid inventeringen har liten uppmärksamhet ägnats åt underarterna, men det är tydligt att det är underarten vanligt backskärvfrö ssp. caerulescens som dominerar mycket starkt. Enligt Fries (1945) hade arten blivit vanligare, och denna ökning har tydligen fortgått under senare delen av 1900-talet. Här redovisas de fynd som bestämts till vanligt backskärvfrö tillsammans med dem som ej är bestämda till underart.

Se även storskärvfrö Noccaea caerulescens subsp. brachypetala

Backskärvfrö gror utmärkt även i sluten vegetation, vilket är en av förklaringarna till dess spridning och ökning. Fröna gror i tät gräshakmossa i gräsmatta, i högt gräs, i köksträdgården och i trädbevuxna kantområden kring gräsmarker. Plantorna ökar under de första åren i storlek och blommar efter ett eller flera år. Plantorna dör i allmänhet inte efter blomningen. De är torktoleranta. De övervintrar gröna. Blomningen börjar i alarnas eller blåsippans tid, i den då fortfarande oskaftade blomställningen, och fortsätter till senare delen av vitsippans tid, då blomställningen har blivit ett par decimeter hög. Om denna slås av utvecklas lätt nya från rosetten, men bara under våren. Mogna frön finns i linneans tid. Arten är mycket spridningsbenägen, ganska dominant och kan uppfattas som invasiv, men kan decimeras genom bortrensning av alla plantor under några år.

Bägge underarterna, vanligt back­skärv­frö subsp. caerulescens och storskärvfrö subsp. brachypetalum finns i Hälsingland, men den senare är betydligt ovanligare och har till exempel inte hittats i Bjuråker. De flesta inventerare har inte skiljt mellan underarterna.

Se även storskärvfrö Noccaea caerulescens subsp. brachypetala