backskafting

Tillfälligt inkommen med gräsfrö (Holmgren 1941).

278 Brachypodium pinnatum (L.) Beauv.

This species is widely distributed in Eurasia. In the Mediterranean region it is replaced by the closely related B. phoenicoides (L.) Roem. & Sch. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 43.

Kalkgynnat gräs som i naturlig vegetation har setts i gles tall- eller lövskog på kalkbergen i bl.a. Glanshammar (Nilsson, !) och i Norra Trolldalen i Kil (Asklund). Det är f.ö. spritt i kulturpåverkade kalkområden. Förr växte backskafting i slåtterängar (Furuholm m.fl. 1973).

Vid bl.a. Skala i Glanshammar hyste kalktallskogen verkliga jättebestånd av delvis blommande backskafting 1999. Stora och rika förekomster noterades vid flera kalkbrott i Hammar 1991, bl. a. vid Övre Forsa, V om Hällevimossen, Brännlyckan och Knallagruvan. Broddeson (ms) noterade ”massvis” vid Öa i Nysund 1930.

Backskafting är endast känd från en aktuell lokal, en vildvuxen trädgård i Släp. Denna förekomst beskrevs av Holmdahl (1959 a) men arten hade då funnits där under 20-25 år. Enligt Holmdahl hade den troligen inkommit med gräsfrö i samband med att man i slutet av 1910-talet anlade en kombinerad park och trädgårdsanläggning i närheten.

I Sverige i övrigt växer arten på torr, helst kalkhaltig mark i de södra och mellersta delarna.

Allmän i de stora kalkområdena i Sala, Guldsmedshyttan och Viker, tämligen regelbunden i övriga kalkområden. I Bergslagen (nästan) kalkbunden. Ett par fynd i Kilas grönstensområden (NORDIN 1966). För övrigt tämligen sällsynt i ängslövskog i S. och Ö. Västmanland. Edafiska anspråk alltså större på högre nivåer, nära den svenska N-gränsen. Utbredningstyp: S8.

Myrin (1832) anger ”i synnerhet på slättbygden, allmän.” Uppgiften är uppenbart felaktig.

Backskafting växer på torr, basrik jord. Den uppträder i varma lägen i bergbranter och sluttningar, på grusåsar och backar, i lövsnår och blockiga, lundartade lövskogar. Ibland påträffas den vid stränderna av åar och bäckar, i gamla slåttermarker och på vägkanter. – Arten är beteskänslig men slåttergynnad. Trots att den i regel bildar stora bestånd kan den vara svår att upptäcka, eftersom den ofta blommar sparsamt. Den kan därför vara något förbisedd.

Backskafting växer på torr, kalkrik och måttligt näringsrik mark. Vanliga växtmiljöer är igenväxande buskmarker, skogsbryn och vägkanter. På alvaret förekommer den både i torr- och friskängar, gärna tillsammans med enbuskar eller tok Dasiphora fruticosa. Speciellt efter röjningar dyker backskafting upp och kan då bilda stora, bladrika bestånd som inte alltid går upp och blommar. Sällsynt är reliktförekomster noterade från åkerkanter.

Backskafting är utbredd på södra och mellersta delen av Öland till strax norr om Borgholm. Jämfört med Sterner (1938) är den idag mer frekvent på Stora Alvaret. Den igenväxning som skett av alvarmarken där skogsdungar och buskmarker dykt upp på ställen med mäktiga jordlager har gynnat backskafting. Inom Mittlandet är den spridd och traktvis vanlig som vid Ismantorp borg, Långlöt sn. Norr om en linje mellan Alböke–Löt sn finns endast ett fåtal moderna fynd och där förefaller arten ha minskat. Backskafting är eftersökt på några gamla, nordliga lokaler utan återfynd. Lokalerna är numera så igenväxta att backskafting inte längre går att finna. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

På nyröjda hyggen kan kvarstående plantor av den nära släktingen lundskafting B. sylvaticum vålla svårigheter med bestämningen. Lundskafting är tydligt tuvbildande, har ett mer hängande växtsätt samt längre borst (8–15 mm) som tydligt sticker ut ur småaxet. Dessutom är den nedersta bladslidan tätt hårig. Backskafting är inte tuvbildande utan sprider sig med utlöpare. Borstet är högst 5 mm långt och den nedre bladslidan är kal. När den blommar ger den ett tydligt upprätt intryck med sina kortskaftade, växelvist utspärrade småax. Ett äldre namn är spärrlosta vilket anspelar på detta utseende.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Backskafting är ett vanligt gräs i skogsmark. Den förekommer i tallskog (också på sandunderlag), i granskog, i lövdungar, någon gång i blandskog av ängstyp; ofta noterad i ängen. Även öppet i skogsbryn, torrängar och annan gräsmark, alvar samt i kulturskapad mark, såsom vägkanter samt åker- och kanalkanter. Bestånd av arten har ibland mycket få blommande strån. Backskafting har en vid spridning över ön, vilket framgår av den rätt höga andelen provrutor där den noterats. Johanssons (1897) ”Allm.” stämmer ännu bra.

Backskafting växer på torr, mager jord, som är skalhaltig eller påverkad av basrika bergarter. Man finner den i glest lövskogsbevuxna bergbranter och i lövskogsbryn intill skogsvägar ofta i stora utbredda bestånd med få blommande strån.

Backskafting är en karaktärsväxt för torr, kalkrik, glest skogbeväxt mark. I gräsrik tallskog på kalkberg är den ofta ymnig, men den förekommer även i glesa örtgranskogar, ofta i lundbryn, skogsgläntor, någon gång i trädlösa örtbackar, ofta på vägrenar. I skogstrakterna mellan Hälleforsnäs och Näshulta växer den på diabas flerstädes i höglänta, ytterst magra tallskogssluttningar utan minsta övriga tecken till kalkpåverkan. Genom sin spridning med jordstammar växer den alltid i massbestånd. Blomningen är som regel sparsam. Backskafting förekommer även som gräsfröinkomling i parker, ibland i en hårig form (”var. villosissimum”), som i Mellaneuropa lokalt tycks vara vanligare än den kala formen.