bäcknate

Gammal bofast art.

Grund bäck i myr och sumpig skog. Ej känd nordligare i landet.

112 Potamogeton polygonifolius Pourr.

This species is restricted to Europe (except E) and adjacent part of Africa. Further, there are same reports from easternmost N. America. Thus, the species belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 168 and map 150). In addition, P. distinctus A. Benn. in E. Asia and other closely related Asiatic types are tentatively mapped.

Bäcknate är en ursprunglig men kulturgynnad flytbladsväxt. Den växer beståndsbildande i källflöden, småbäckar och diken, främst i skogs- och myrmarker men också i gölar vid havet. Oftast är växten rotad i ett tjockt dylager och vattnet starkt brunfärgat av humus samtidigt som en skimrande hinna av järnutfällning täcker ytan (Linnes ” Tunica argentea”). Några enstaka fynd har gjorts på grunt vatten i sjöar med näringsfattigt vatten.

Bäcknate växer i näringsfattiga källor, bäckar och diken, främst lokaliserad till Skogsbygden och är där spridd eller delvis täml. allm. Den förekommer i naturlig vegetation i bäckraviner och källdråg. Massförekomster i bäckar och diken har setts 1992 och 1993 N om Fagertärn i Askersund, vid Kringsjötorp i Bo, söder om Nybromossen i Ramundeboda, NÖ om Spångkärret i Nysund och V om Lillsjön i Kvistbro.

En välkänd bäcknatelokal är Rockebrokärret i Ramundeboda varifrån ett 30-tal uppgifter finns fr. o. m. 1879 (Hartman, UPS/OHa m.fl.). Sernander (1893, 1895) tolkade artens förekomst där som en atlantisk, minst 5 000-årig, relikt.

Frånsett primäruppgiften beaktad först fr.o.m. 1910-talet. Hittills synnerligen få uppgifter Men är, enligt min egen (preliminära) erfarenhet, troligen åtminstone tämligen allmän (möjligen allmän) i hela V. Bergslagen, Ö-ut till Vättern-sjöarnas dalsänka i Skinnskatteberg. Ö-ligaste kända utposter i Surahammar och Ramnäs (nedan). Utpräglat SV-lig (suboceanisk) art. Utbredningstyp: N4.

Tämligen allmän. Ej känd från jordbruksbygderna i Östra delen av landskapet.

Bäcknate är i Norden en sydvästlig art; gränsen för allmän förekomst går genom mellersta Västergötland och norra Småland. Den växer i grunt, näringsfattigt, järnhaltigt och starkt brunfärgat vatten – mindre åar, bäckar, myrhöljor, kärrdråg och försumpade sjöstränder. Man finner arten även i mycket små vatten, t.o.m. i de diminutiva fördjupningarna vid rotvältor, och den är vanlig i kulturskapade miljöer som dammar och diken. Dess lokaler torkar ofta ut på eftersommaren.

Det är möjligt att bäcknate har ökat i frekvens och utbredning i de östra och norra delarna av landskapet sedan mitten av 1800-talet. Scheutz (1864) skrev: ´Vestra Smål. … ymnig och allmän i alla bäckar, föröfrigt sälls.´ med uppräkning av ett par östliga lokaler. Om utbredningen då hade varit dagens hade han knappast uttryckt sig så. Troligen har sjösänkningar och myrdikningar kring och efter sekelskiftet 1900 i hög grad befrämjat artens trivsel; kanske har även det allt mildare klimatet spelat in.

Bäcknate växer i näringsfattiga, ofta brunfärgade, neutrala eller sura småvatten. De två aktuella fynden, de första säkra på Öland, är gjorda i diken med järnutfällning.

Bäcknate har läderaktiga flytblad. Undervattensbladen är lansettlika, helbräddade och skaftade. Utan undervattensblad kan den förväxlas med gäddnate P. natans men denna känns igen på den ljusa leden i övergången mellan flytblad och skaft. Andra förväxlingsarter är rostnate P. alpinus som har oskaftade undervattensblad, källnate P. coloratus med genomskinliga flytblad och som växer i kalkrika vatten samt gräsnate P. gramineus som känns igen på sina undervattenblad som är elliptiska–lansettlika och fint tandade i kanten.

Troligen gammal men förbisedd, bofast.

Bäcknate växer i grunt, ganska näringsfattigt och ofta brunfärgat vatten på dyig mark, ibland på upptorkad torvjord. Den förekommer i kärr, småbäckar och diken i skogs- och myrmarker men också i fuktiga partier och småkärr i kustens och öarnas hällmarker samt i större hällkar, ofta tillsammans med kråkklöver, löktåg och vattenklöver. Lindebergs iakttagelse (se primäruppgiften) finner dåligt stöd i vår inventering. Det är i mellanbygden som bäcknate förekommer mer sparsamt.

Bäcknaten växer i små vattendrag, vanligen med starkt humusfärgat vatten. Särskilt ofta är den funnen i mossars och mossegölars avloppsflöden. Arten förekommer främst i högt belägna skogsområden på Kolmården, Mälarmården och på Hanveden i Södertörn. Ett par gånger är den också funnen i brunvattenpölar nära havet. Bäcknaten var föga känd av de tidigare sörmlandsbotanisterna, men har hittats på flera lokaler under inventeringen. Detta beror nog snarare på ökning av kunskapen än att arten ökat i frekvens.

Bäcknate växer i näringsfattiga sötvatten, ofta i strömmande vatten, t.ex. diken, bäckar och åar. Arten har en sydvästlig utbredning i Sverige och förekomsterna i Uppland ligger på gränsen för dess utbredning mot nordöst.
Ingen större förändring av utbredningsområdet verkar ha skett sedan Almquists tid.
Kan sammanblandas med gräsnate och i synnerhet i rinnande vatten med rostnate.

Bäcknate är ursprunglig. Eftersom växten bara finns i västra Gästrikland dröjde det till 1915 innan den först hittades i landskapet. Arten har förgäves eftersökts på primärlokalen vid Ulvkisbo i Österfärnebo.

De vanligaste följeväxterna är topplösa, löktåg och flaskstarr men ofta saknas högre vegetation. Bäcknaten är troligen kalkskyende och känslig för övergödning. Hos oss verkar den allmänt undvika kulturskapade miljöer.

Bäcknate övervintrar grön. Lohammar (1938) uppger att den inte tål frysning. Sannolikt klarar den vintern genom att växa i bäckar med så starka flöden att de inte fryser till och inte heller torkar ut, och åtminstone några av artens växtplatser är i bäckar från källor med stora flöden. Den kan växa i täcken som består mest av denna art, eller tillsammans med myrväxter som flaskstarr och kråkklöver. Bäcknate finns bara i skogslandet, mest i höglandet i södra Hälsingland, i bäckar i skog eller på myr, och har en utbredningsbild som den är ganska ensam om. I Gästrikland finns på liknande sätt en anhopning av lokaler i landskapets västra del, som dock inte ansluter till fördelningen i Hälsingland. Båda lokalgrupperna ligger nära gränsen mot Dalarna, men på dalasidan finns inga kända lokaler i nära anslutning till gävleborgslokalerna (Dalafloran).