backförgätmigej

Gammal bofast art.

Birger (1908a) anger två lokaler: i Vemdalen och Lillhärdal, 1853 resp 1890. Belägg ej sedda. Ett exemplar från Sveg: Svegsmon (1922, Egerström i S) tillhör enligt min mening M. arvensis. Det är mycket osäkert om arten tillhör Härjedalens flora.

1553 Myosotis ramosissima Rochel

Syn.: M. collina auct. (non Hoffm.), M. hispida Schlecht.

This species occurs in Europe, N. Africa and W. Asia. Probably originating from the southeast and perhaps parts of C. Europe, it has spread as a weed towards W. and N. Europe. The northernmost occurrences are casual.

Backförgätmigej är en kulturgynnad art som sannolikt är ursprunglig. Den ettåriga, konkurrenssvaga och ljusälskande växten trivs på torr, glesbevuxen mark - betade torrbackar och slänter, hällmarker i åkrar och betesmarker, åkerrenar, vägslänter, stenmurar, grustag och annan sandig/grusig ruderatmark.

Konkurrenssvag torrängsväxt, sälls.–täml. allm. i mineraljord ss. åssand, slagg, sandig åker, sandstrand etc., möjligen inhemsk på bl.a. kalkbergen. Vid Ölsboda i Nysund växte den på en kolbotten 1872 (Hartman, UPS), vid Locknäs i Götlunda på block ute i vattnet 1974. Ett stort ymn. bestånd om flera 100 m² fanns vid Stordalen i Hammar 1991 i en sandjordträda.

Allmän på Ängsö; på Mälarslätten för övrigt mestadels spridd. Högre upp endast ett säkert fynd: "Sala" (1899, Wollert, VÄ). Tillfällig? Sydlig. Utbredning betingad av temperaturklimatet. Utbredningstyp: S7.

Övriga uppgifter från Skogslåglandet och Bergslagen, t.ex. tre stycken hos SAMUELSSON (1925), gäller säkerligen M. stricta eller småvuxna/unga ex. av M. arvensis.

Larsson 1859.

Backförgätmigej växer i varma lägen på torr, sandig eller grusig mark med för övrigt gles vegetation. Betade, gärna tuviga torrängar, någon gång ohävdade, är de i särklass vanligaste växtplatserna. När betesmarken röjs gynnas backförgätmigej. I tokfuktängar hittas den uppe på de lite torrare tuvorna. Den är kulturgynnad med växtmiljöer som gamla sandtag, jordtippar, kanalkanter, gräsmattor och grusplaner. Ibland hittas den i väg- eller åkerkanter.

Backförgätmigej är jämnt spridd över hela Öland. I Sterner (1938) anges att arten är sällsynt på alvaren och själv såg han växten endast vid två tillfällen i denna miljö: Köping alvar 1935 och Karum alvar 1944. De flesta dåtida fynd är i stället gjorda längs västra och östra landborgen och nära byar. Betänk också att Sjöstrand (1850) endast uppgav backförgätmigej från två lokaler. Sammantaget stämmer detta inte med dagens utbredningsmönster. På alvarmark är den idag mer frekvent än sin nära släktning vårförgätmigej M. stricta. Det förefaller som backförgätmigej ökat något under 1900-talets andra del och även erövrat alvarmarken, orsaken till detta är oklar.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr, gärna sandig miljö: torrängar, hällmarker, kalkkullar, åkerkanter och annan sandmark. Ses ofta på myrkullar, då även på strandängar; dessutom antecknad i ängen.

Plantor med vita blommor har noterats från Hamra (Fries 1932).

Backförgätmigej är den vanligaste av de små arterna av förgätmigej på Gotland. Johansson (1897) angav frekvensen ”Allest.”. Vissa luckor finns i artens utbredning numera, och frekvensen är troligen lägre i dag än på Johanssons tid.

Backförgätmigej hör till de små, tidiga vårblommor, som dyker upp på tunna jordlager på och invid berghällar i betesmarker och annan lågvuxen gräsmark. Här uppträder den ofta tillsammans med styvmorsviol, nagelört och backtrav. Man kan också finna arten på sandiga ställen i åkerkanter, på vägkanter, banvallar och grusplaner.

Inga fynd av backförgätmigej har publi­cerats från Hälsingland och den saknas i Zander Säfverstams förteckning. Ett ark med denna art ligger i herbariet i Söderhamn, där insamlingen också är gjord. Under vår inventering har den hittats i två miljöer där den kan ha funnits länge, på en fårbetad mark på ”Knöahian” i Ovanåker samt på flera ställen på Storjungfrun (Söderhamn), på övre delen av stranden, även där människor inte rör sig. Dessutom har tre fynd gjorts på väg- och industrimark. Vår tolkning är att arten är gammal i landskapet men sällsynt och möjligen förbisedd. Dess säkraste fäste torde vara på Storjungfrun. Den blommar där i skogsstjärnans tid.