ask

Träd, läkeväxt, allm. särskilt i kalktrakter och där forna tiders ängsbruk ännu kan anas, ss. i Asker, Sköllersta och Tysslinge. Där ses vildväxande träd i omfattande bestånd på rörligt markvatten eller där sådan inverkan ersätts av en hög kalkhalt, både som ymn. asksly, unga träd och enstaka rest av gamla ibland hamlade askar.

Lämningar av ask är kända i Närke från sjönötstorven i Vilstamossen i Hackvad (Post 1909a) och 7 500-årig sådan i Mossbymossen i Ekeby/Kumla (Florin 1961).

Några av Närkes största bestånd finns vid Vinala–Skruke och Kalkfallet i Sköllersta, vid Latorp i Tysslinge och Solberga i Asker (Hallin, Holmer, !). Ett 60-tal träd eller bestånd sågs i skogen inom 6 km² vid Garphyttan–Ånnabodaområdet i Tysslinge (Löfgren 1994).

På en del växtlokaler är människans inflytande svagt. Det gäller i hög grad i berg- och brottbranter, på en del av de ursvallade strandvallarnas klapper längs Skogsbygdens förkastningsbranter ss. i Kilsbergens Trolldalar samt i mindre grad vid källor, dråg, bäckraviner, bäckkärr, sumpskog och kalkberg.

Vid Valens västra udde i Hjälmaren fann Birger (1905) 300–500 groddplantor i landvinningen efter Hjälmarsänkningen. En 10 m lång bård av ask växte i vattenlinjen strax öster härom 1983, tydligen ett resultat av ilandflutna frön.

Vild, men inte allm. noterades asken i Asker (Sandahl 1782). I Lerbäck fanns den ”även vild” (Robson 1833, Sahlstedt ms 1825), vilket väl måste tydas som förekomst utanför ängarna. Asken fanns ”här och där fullkomligt vild” (Hartman 1866). ”Asketräd fylla alla löfängar i bergssluttningarne från Lekhyttan förbi Häls- och Svenshyttan upp till Garphyttan” (Hartman 1875). Rikedomen på askängar och stora askar i Kilsbergens östsluttning har anmärkts också av bl.a. Birger (1912, 1923) och Wahlgren (1915).

Ängen uppstod där man i utvalda områden förbättrade gräs- och örtvegetationen samtidigt som man nyttjade träd till lövtäkt, varvid oönskad vegetation röjdes bort. Uppenbarligen var asken välsedd i ängsbruket. Hälshyttans askäng i Hidinge nämns i Samzelius (1760, jfr Fries 1955, Romell 1960a, Sjöbeck 1935b, foto). Dess hamlade trädåldringar kan ännu ses. Nu vårdas också grannängen vid Svenshyttan där hamlade träd tycks direkt nedstigna ur Gammalnärkes historia.

Gammal bofast art.

Allmän-tämligen allmän.

1489 Fraxinus excelsior L.

This mainly European tree is used as an ornamental tree outside the area of native occurrence. It has sometimes spread to the surroundings of these plantations. The ranges of F. angustifolia Vahl in the Mediterranean region and a few closely related taxa eastwards are approximately mapped (cf. also Meusel et al. 1978, map p. 346).

Ask är ursprunglig. Plantor och unga träd är mycket skuggtåliga medan vuxna askar är ljuskrävande. Asken trivs bäst på frisk till fuktig, näringsrik mark, särskilt i sluttningar med rörligt grundvatten, men den kan också växa ganska torrt, t ex i grönstensbranter och på kulturståndorter. Särskilt förr i tiden planterades ask vid gårdar, på kyrkogårdar och utmed vägar. I dag planteras den ibland i mindre bestånd för virkesproduktion. Asken självsår sig lätt på fuktig, mullrik mark där den ofta bildar täta slybestånd.

Asklöv användes förr som djurfoder och fortfarande kan man se gamla träd som präglats av hamling.

Sällan planterad i landskapet, i allmänhet endast enstaka träd, betydligt sällsyntare än eken. - 3 (2).

Spontan ask uteslutande på Mälaröarna, vid och nära Mälarens fastlandsstränder, i omgivningen av Arbogaån V-ut till Fellingsbro samt - mindre säkert - på några ställen utmed vissa andra, sydliga ådalar (se nedan). Odlad och lätt förvildad i alla kulturområden upp i Nedre Bergslagen: av gammalt allmän i kalkområden i Sala, Viker, Guldsmedshyttan och Håkansboda, delvis lokal agriofyt; utanför sådana spridd-tämligen allmän (Skogslåglandet) eller tämligen sällsynt (Nedre Bergslagen). Härdig som odlad i Övre Bergslagen men nästan okänd förvildad (blott Kopparberg). Edafiskt rätt krävande. Som subspontan i Bergslagen starkt kalkgynnad. I sista hand begränsas utbredningen i N av temp. klimatet. Utbredningstyp som inhemsk: S9. Som förvildad: S2.

Jag förlägger alltså askens klimatgräns som spontan betydligt längre åt S än tidigare författare, som aldrig skilde på inhemska och förvildade förekomster (jämför HALDEN 1928, HULTÉN 1971).

Ask växer på frisk–fuktig, mullrik, helst kalkrik mark och den är speciellt vanlig i skogar som under vintern är rejält blöta. I ädellövskogen är den ett självklart inslag men den bildar sällan rena bestånd. Den är även vanlig i mindre lundar och hässlen. Förr planterades den ofta som gårdsträd och på kyrkogårdar. Ask är ett vanligt inslag i åkerkanter, längs vägar och i odlingsrösen. På några lokaler växer rena askbestånd i karster på Stora Alvaret; i de sistnämnda miljöerna kan trädet stå påfallande torrt. På utbredningskartan ser man tydligt hur ask växer i karster nära Resmozonen, från Lundkällan nordost om Resmo till Ekelunda i Sandby sn. Ask har en god förmåga att sprida sig med frön och i delar av Mittlandet är marken täckt med småplantor av ask. Ibland bär äldre träd spår av hamling.

Ask är idag spridd över hela Öland. I Sterner (1938) anges att ask är sällsynt på sydöstra Öland, den saknades i Gräsgård och Segerstad sn. Det stämmer inte med dagens utbredningsmönster. Den förbuskning som skett av landskapet och de små träddungar som börjat dyka upp både på Stora Alvaret och i östra sjömarken har gynnat asken. Men framtiden ter sig dyster med tanke på askskottsjukan som tagit ett kraftfullt grepp om de öländska askbestånden (se nedan). I många öländska ädellövskogar är det gott om grova askar som dukat under av sjukan och nu ligger fallna som ett plockepinn. Ask kommer troligen inte att försvinna helt från Öland men framöver kommer det att finnas luckor i landskapet som blir svåra att fylla. I skogar där ask växer är det ofta alltför blött för skogsek Quercus robur. Många almar Ulmus sp. är dessutom döda eller döende i almsjuka så det är svårt att se vad som kan komma i stället. Kanske blir den en renässans för vårtbjörk Betula pendula och glasbjörk B. pubescens som på Sterners tid bildade ensartade skogar på Öland? Skogslönn Acer platanoides, skogslind Tilia cordata och avenbok Carpinus betulus kan också komma att gynnas.

Blomningen sker i maj och arten är vindpollinerad. Ask är en mångbyggare och kan ha han-, hon- eller tvåkönade blommor på samma individ. I början av 2000-talet konstaterades askskottsjukan för första gången i Sverige. Askskottsjuka beror på svampen Hymenoscyphus fraxineus. Till oss kom sjukan troligen från Polen och Litauen där den härjat sedan 1990-talet. Hos sjuka askar vissnar bladen vilket syns tydligt precis efter knoppbristningen. Knopparna torkar bort och det bildas gulbruna fläckar på grenarna. När sjukdomen sprids vidare uppstår kräftsår på stammen. När såret går runt hela stammen/grenen dör den del av trädet som finns ovanför såret. Sjuka askar skjuter nya skott från stammen, "vattskott", vilket ger dem ett speciellt utseende. De angripna träden har nedsatt motståndskraft och kan därför lätt angripas av andra skadegörare exempelvis honungsskivlingar Armillaria sp. Forskning har visat att en liten andel av askarna är motståndskraftiga mot sjukan och kan överleva angrepp (Skogsstyrelsen 2013). Det är troligen dessa som genom det naturliga urvalet kommer att bli nästa generations Yggdrasil.

Gammal och kulturflykting, bofast.

Ursprunglig.
Lövskog, ängen, ängsbarrskog, tall- och blandskog; även mer öppet: torrängar, åker-, dikes- och vägrenar, kalkhällmark, då gärna i någon spricka. Ask kan bilda slyartade bestånd i vinterfuktiga skogar.

Ask var mot slutet av 1900-talet allmän på Gotland, liksom under slutet av 1800-talet (Johansson 1897). Arten noterades även från en hög andel provrutor. Bland de ädla lövträden är ask näst vanligast på Gotland (efter skogsek Quercus robur). Dess framtid på Gotland är emellertid oviss, eftersom svampsjukdomen askskottssjuka slagit till med full kraft under senare år, vilket förmodligen kommer att reducera bestånden rejält.

En ask med hela blad har hittats i Rone, vid vägen ca 2 km sydost om kyrkan, i ett lövbryn, 1997 (16605- 63436- GI); helbladig ask samlades även i Visby (säkerligen i DBW:s botaniska trädgård) 1894 (TV i LD, som β diversifolia) och i ”Visby bot. trädgård” 1895 (H. Pettersson i OHN, som f. monophylla). En form med fingrade blad är känd sedan 1940-talet, då den upptäcktes i När av B. Pettersson (Iwarsson & Nordin 2006). Den beskrevs 2004 som Fraxinus excelsior f. digitata (Iwarsson & Nordin 2004).

Ask växer på frisk till fuktig, näringsrik mulljord, gärna där markvattnet är rörligt. Den är en av karaktärsarterna för de bohuslänska randskogarna, det vill säga de smala ädellövskogar som omger bergsidorna mot de uppodlade dalgångarna. Ofta är marken här bemängd med block som rasat från berget och jorden innehåller mycket skal, som bidrar till en rik flora. För övrigt finner man enstaka askar i löv- och blandskogar, i bryn och hagmarker. Dessutom har ask ofta planterats som vårdträd och i alléer. På senare tid har asken i ganska stor skala angripits av askskottssjuka och många både små och stora träd har dött. Hur det kommer att gå med bestånden kan ännu inte förutsägas.

Asken förökar sig rikligt med frö, både där den växer vild i sumpskog och planterad på tomter. I sluten grandominerad skog kommer de flesta plantorna inte över några centimeters höjd men i lövdominerad skog bildar den ofta täta och höga slybestånd. Fröna sprids med vinden, och även med vatten. Det finns enstaka små askträd och askplantor längs havsstränderna inom några km från Långvindsåns mynning i Enånger, troligen kommande från planterade askar vid Långvinds bruk. En liten ask växer på stranden av Djupasjön i Segersta, en utvidg­ning av Ljusnan. Enstaka äldre planterade askar finns uppströms om denna lokal, i anslutning till bebyggelse. Asken blir lika hög som asp, björk och andra lövträd i skogen, men sällan särskilt grov. Den saknar utlöpare men efter avverkning skjuter den skott från stubben. Den tål beskärning, hamling, men spelade i Hälsingland en obetydlig roll som källa till vinterfoder.
Asken slår ut ungefär samtidigt med eken, långt efter de flesta andra lövträd. Lönnen är då överblommad, häggen fullt lövad och blommande, och rönnen har vitnande blomknoppar. Trots denna sena start dödas askbladen ibland (t.ex. 2001) av den sista vårfrosten. Bladresterna svartnar då och hänger, men några veckor senare har nya blad utvecklats. Asken blommar samtidigt som dess löv spricker ut, i slutet av vitsippans tid. De flesta blommorna sitter högt och är svåra att se. Asken har namn om sig att fälla sina löv tidigt, men den behåller ofta sin grönska när björkar och lönnar skiftar till gult och rött. Vissa träd utvecklar vissa år stark gul färg på löven innan de faller, men det är vanligt att de faller ljusgröna.

Vissa av svamparna på askved är specialister på arten, till exempel fläckticka Skeletocutis nivea på grenar på mark. Det nordligaste fyndet i Sverige av rostticka Phellinus ferruginosus är gjort på ask vid Skärjån i Skog. Under decennierna kring 2000 har askskott­­sjukan, som förorsakas av ask­skottesjuksvamp Hy­meno­­­scyphus ­fraxineus, etablerat sig och blivit ett starkt hot mot de vilda askförekomsterna även i Hälsingland. Till exempel har de flesta vilda askarna vid Skärjån, Storröjningsmoran och på Hornslandet dött. Små eller stora skott drabbas, bladen vissnar och hela skottet dör. Det finns dock stora skillnader mellan olika träd i ett bestånd. På vissa kan mer än hälften av kronan vara död, medan grannarna är tämligen oskadade, tydande på variabel resistens mot sjukdomen. Träd som växer isolerade klarar sig bättre från smittan, till exempel ett litet träd på stranden av Djupasjön i Segersta, en stor planterad ask i Rengsjö och träden vid Hassela kyrka, som fortfarande 2014 såg friska ut.