Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-07-09
Taxasida
ärtvicker
Vicia pisiformis
L.
ärtvicker är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt
ärtvicker är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Synonymer
- ärtvicker
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Vicia pisiformis
Vetenskapligt namn, fullständig form
Vicia pisiformis L.
Svenskt namn
ärtvicker
norwegianBokmal
ertevikke
norwegianNynorsk
ertevikke
Finskt namn
hernevirna
finlandSwedish
ärtvicker
Foton
Nycklar
Inga nycklar finns för detta taxon.
Floratexter
Närkes flora
Löfgren, L. 2013: Närkes flora.
Värmeälskande växt i ädellövsnår.
Atlas of North European vascular plants
Hultén & Fries 1986
1199 Vicia pisiformis L.
This species is mainly restricted to C. and E. Europe. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 249.
Floran i Skåne.
Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: uppgiven tre gånger i äldre tid men alla uppgifter avser uppenbart odlade och ej eller föga förvildade förekomster.
Smålands flora
Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
På den andra klassiska lokalen, Jönköping Huskvarna Huskvarnabergen ovan Rosendala, observerades arten tidigast 1865 av C. A. Eurén, ´Huskvarnabergen nära Jönköping´ enligt J. E. Zetterstedt (1865). Belägg från 1866, samlade av Zetterstedt, finns i GB LD S och UPS. Senare blev arten insamlad många gånger i Huskvarna eller Huskvarnabergen fram till 1917 (T. Andersson i Vvik). Enligt Nordenstam (ms 1915) var lokalen belägen i bergssluttningen mot Vättern alldeles invid stadens bebyggda område; Porat (1917) angav att det fanns ´flera kraftfulla stånd´ i ´höjdsluttningarna Ö om Rosendala´. Lokalen är sedan länge bebyggd.
Ärtvickern är i Sverige inskränkt till ett bälte över norra Götaland, där den är sällsynt och bunden till varma, oftast sydvända berghyllor, klippkrön och rasbranter med gles ädellövskog eller ädellövsnår. Den är näringsfordrande och växer på torr eller frisk, mull- och basrik jord. L. Gustafsson (1991) har behandlat de svenska lokalerna utförligt.
Ärtvickerns förekomster är reliktartade – de är troligen mycket gamla och ingen nämnvärd nyspridning tycks ske. De bör skyddas mot igenväxning, men de får inte heller röjas alltför kraftigt (Mora Aronsson m.fl. 1995). Balansen mellan ljus och skugga är känslig för denna art, och varje lokal med ärtvicker bör följas och skötas individuellt så att växten får en optimal utveckling. Bete bör inte tillåtas på lokalerna.
Västergötlands flora
Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer i gles lövskog i syd- och sydostvända bergbranter och sluttningar. Ganska ljuskrävande. Hotas av igenväxning med gran. Nationellt hotad art (VU sårbar). Mycket sällsynt. 3 lokaler i 2 rutor.
Upplands flora
Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Ärtvicker förekommer mycket sällsynt i Småland, Västergötland, Östergötland, Dalsland och Uppland, där arten har svensk nordgräns. Fridlyst, rödlistad.