ängsvårlök

Gammal bofast art.

136 Gagea pratensis (Pers.) Dum.

This species is restricted to C. and parts of N. and S. Europe. It has been introduced into some of the localities, for instance in Norway, N. Sweden and Finland. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 92.

Mulljordsväxt i torr- och friskängar.

5; sällsynt känd från Mälarslätten, för nuvarande tre, troligen bofasta förekomster. Möjligen härdig även i nedre skogslåglandet. Trolig utbredningstyp: S7.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: uppträder såväl i en mycket storblommig form med relativt spetsiga kronblad som i en form med mindre och brett trubbiga kronblad, men dessa former har inte urskilts under inventeringen.

Ängsvårlök växer på torr till frisk, näringsrik mulljord i solöppna eller måttligt beskuggade lägen. I relativt naturlig omgivning påträffas arten i betade eller obetade torrängar. De flesta växtplatserna utgörs dock av parker, kyrkogårdar, trädgårdar (där den ofta växer i gräsmattor) eller vägslänter. Vid ett par tillfällen har den uppträtt som plantskoleogräs och i Mönsterås Mönsterås växte den i trädesåker. – I sluten vegetation uteblir i regel blomningen, men genom sin rikliga nylöksbildning kan ängsvårlöken ändå bilda utbredda och täta bestånd, som har en egenartad, grågrön färgton.

Ängsvårlök växer på norra halvan av Öland främst som ogräs i sandiga åkrar och betade torrängar. När åkern läggs i träda kan ängsvårlök blomma och visa sig med tusentals plantor. På övriga delar av ön växer arten i klippta gräsmarker, gärna nära kyrkogårdar, samt i vägkanter, på utkast och som rabattogräs. Vid något tillfälle är den funnen i betesmark i kanten av Stora Alvaret. Någon gång växer den på beskuggade lokaler som betade och röjda hässlen samt i tallskogsbryn. Ängsvårlök är variabel och en del av förekomsterna på sydvästra Öland har visat sig vara pommersk vårlök G. pomeranica (se denna); en del förekomster är intermediära i sina karaktärer och svårbestämda.

Ängsvårlök har tyngdpunkten i sin utbredning i de fyra nordligaste socknarna: Böda, Högby, Källa och Persnäs. För övrigt har den spridda förekomster utmed västra landborgen, från Räpplinge sn och söderut. Eftersom den kan vara svår att avgränsa från pommersk vårlök kan kartorna (både äldre och aktuella) vara något missvisande. På östra Öland söder om Borgholm är arten även idag ovanlig men i övrigt har ängsvårlök ökat något jämfört med Sterner (1938) vilket kan tyda på att åtminstone en del av förekomsterna är sent inkomna. Vid jämförelse med Sterner (1986) måste tas i beaktande att en del av prickarna på den kartbilden troligen avser pommersk vårlök. Hot föreligger mot de många förekomsterna i sandiga åkrar och sandgräshedar som kan komma att spolieras om de brukas mer intensivt, exploateras eller läggs igen och planteras med tallskog. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer) vilket också är vår bedömning, speciellt med tanke på ny taxonomi.

Ängsvårlök har av äldre botanister uppfattats som variabel och i Lindman (1918) beskrivs en underart av ängsvårlök, subsp. stenopetala med smala och spetsiga kalkblad. Hylander (1953) noterar att denna form av ängsvårlök är den som mest förekommer kulturspridd men han anser att fler undersökningar behövs för att reda ut saken. Denna subsp. stenopetala har vi i den aktuella inventeringen uppfattat som ängsvårlök G. pratensis och redovisat under detta taxon.

Gammal, bofast.

Inkommen (möjligen ursprunglig på L. Karlsö?), bofast. Kyrkogårdar (tio fynd), sandiga åkrar, betesmark och gårdsmiljöer, mer naturligt i gräsmark på L. Karlsö i Eksta, här möjligen ursprunglig. Funnen i socknarna Sundre, Stånga, Ardre, Eksta, Sanda, Eskelhem, Tofta, Västerhejde, Visby (flera lokaler), Hörsne, Väskinde, Tingstäde, Hejnum och Bunge. Fem äldre fynd finns från tre socknar: Eksta, Visby och Follingbo. Arten ökade under 1900-talet, troligen genom att den kommit in med gräsfrö.

Ängsvårlöken växer vanligen i parkgräsmattor i städer eller kring herrgårdar, ibland i betesmark. Arten sätter inte frö hos oss, utan sprids enbart med smålökar. Ängsvårlöken upptäcktes vid mitten av 1800-talet i Stockholm, Strängnäs och Nyköping, antagligen spridd med trädgårdsprodukter. Arten bildar mängder med smålökar och håller sig envist kvar på lämpliga lokaler. Att den inte återfunnits på somliga av de äldre fyndplatserna beror säkert främst på att den inte sökts vid rätt tidpunkt.

Bofast i södra och östra Sverige med nordgräns i Gästrikland. Sällsynt i landskapet med förekomster enbart i den södra halvan med undantag för två utpostlokaler, se nedan. 
Ängsvårlök växer i gräsmarker, t.ex. betesmarker och gräsmattor, bland hällar och på öppen sandig mark. Stora bestånd förekommer i Stockholms parker.
Förändring 0 %.