ängsruta

Gammal bofast art.

[Jag är tveksam om ängsrutan tillhör Härjedalens flora. Den uppgavs av Sjöstrand (1833) som fann den vara allmän. Han torde dock ha missuppfattat arten; för backruta Th. simplex uppger han nämligen inga egna lokaler. Dusén (1880) nämner om ängsrutan: "Sågo vi endast vid Kolsätt", och detta citeras av Birger (1908a).]

Ängsruta är ursprunglig. Den växer främst på näringsrik mark i lövskogsridåer och högörtängar i anslutning till vattendrag, sjöar och havsstränder. Växten är nästan alltid närvarande utmed odlingsbygdernas åar och bäckar.

884 Thalictrum flavum L.

This species is widely distributed in Europe and W. Asia. The population on the Iberian Peninsula is distinguished as subsp. glaucum (Desf.) Batt. (cf. FI. Eur. 1/1964, p. 242). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 158.

Strand- och kärrväxt. Hartman (1866) menade att den var allm., vilket numer gäller endast Hjälmarens närmaste omgivning. Den är täml. allm. på Närkeslätten och saknas i Skogsbygdens näringsfattiga delar. Blomberg (1865a) betraktade ängsrutan som sälls. vid norra Hjälmarstranden, vilket väl förklaras med växtens känslighet för bete. I spåren av landskapets igenväxning genom onaturlig näringstillförsel och upphörande bete under senaste seklet har arten gynnats starkt, vilket uppmärksammats bl.a. från Kvismaren under 1950–1960-talen (Gyllin & Källander 1977) där ängsruta sågs redan på den 5–6-åriga torrlagda sjöbotten 1890 (Tolf 1891). På de nybildade Hjälmarskären fann man ett fåtal lokaler 1889–1932 men desto fler längs sjöns stränder (Grevillius 1893a, Morander 1986).

Vanligen växer ängsruta i kärrängar och vassbårder vid näringsrika sjöar och vattendrag, i alkärr och ålundar. Växtplatser är också skogsbäckar, landsvägsdiken, kalkbrottbottnar etc. Utan synlig kontakt med markvatten har den setts på en lerhög och på en blockhög i en frisk hage och vid Urvalla i Götlunda i färska grustagsslänter på en åskulle 1988. Ett stort område i en fuktig f.d. åker vid Södra Bredmossen i en kalkfattig del av Glanshammar täcktes 1992 av ett ovanligt rikt bestånd över många m².

Spridd-tämligen allmän inom Mälarområdet; för övrigt ojämnt spridd (stora luckor i Skogslåglandet: s och Bergslagens oligotrofområde). Av allt att döma klimathärdig i hela området, utbredningen till stor del bestämd av edafiska förhållanden. Utbredningstyp: S1.

Myrin 1832.

Strandängar med högväxt vegetation främst vid större vattendrag, kärrängar, sumpig lövskog, fuktiga diken . - 39 (19).

Ängsruta växer på våt eller fuktig, näringsrik mark. Den är vanligast på tidvis översvämmad mark vid sjöar, åar och större bäckar, där den särskilt påträffas i strandskogsbryn eller i kanten av videsnår. Den förekommer också på öppna stränder eller bland block och stenar i strömmande vatten, i lövsumpskog, i högörtängar samt på sötvattenpåverkade havsstränder. Ängsrutan är i viss mån en vanhävdsart, som tilltar med minskande bete.

Ängsruta växer i betade eller ohävdade fuktängar, sumpskogar, utmed diken och kanaler. Den kan även växa vid större vätar, grävda vattenhål, i friska slåtterängar och ruderatmiljöer. Vid ett par tillfällen är ängsruta funnen i fuktiga karstsprickor.

Ängsruta är vanlig över hela Öland, speciellt inom Mittlandet, där den växer i ohävdade fuktängar och skogskärr. På Stora Alvaret är det alvarträsk och måttligt betade fuktängar som utgör växtlokaler. Längs kusten växer ängsruta i betade friskängar, ibland mycket nära havet. Endast inom Bödaskogarna är det glesare med fynden. Växten klarar en viss igenväxning och missgynnas av alltför hårt bete. Många lokaler i Mittlandet är numera ohävdade vilket åtminstone initialt passar ängsruta perfekt. När hävden upphör och igenväxningen börjar, "den älskliga fasen", blommar ängsruta rikligt men riskerar på sikt att försvinna när viden Salix spp. och brakved Frangula alnus tar över. Utdikningar och torrläggning av landskapet bedöms ha missgynnat ängsruta. Jämfört med Sterner (1938) ses en minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Ängsruta växer på näringsrika, fuktiga strandängar, där den kan ses i stora bestånd. Englund (1942, inventeringar 1928–36) redovisade förekomster, framför allt längs ostkusten, särskilt tätt från Kräklingbo till Boge, sedan vidare norrut till Bunge. Dessutom växer arten i annan fuktig ängsmark, fuktiga partier i myrar och kärr, kärrkanter, diken i skogsmark och myrar (även i torvjord), i kanten av åar och bäckar och på fuktiga åkerrenar. Johansson (1897) angav arten som tämligen allmän, nordligast till Stenkyrka. I dag står frekvensen på gränsen till allmän, och arten ökade alltså möjligen något under 1900-talet. Från Fårö, där arten under våra inventeringar har noterats i fyra kartblad, blev den först uppgiven 1942 (Englund 1942, Fries 1942).

Ängsruta växer på fuktig, näringsrik och ofta lerig jord på fuktängar och strandmader vid vattendrag, samt i alskog och strandsnår vid sjöar och sötvattenspåverkade havsstränder, där den kan bilda stora bestånd. En udda lokal är nära toppen av ett litet utsatt skär i havet.

I odling gror ängsrutefrön och bildar småplantor, som emellertid växer långsamt. Spridningen från en moderplanta sker snabbare genom skottskjutning. Underjordiska 2–3 mm grova gulbruna jordstammar växer cirka 2 dm per år. Inget grönt övervintrar ovan markytan. Nere i förnan finns i snösmältningen ett gröngult spetsigt skott. Ängsrutan blommar i linneans eller mjölkens tid. Blomma eller frukt fordras oftast för artbestämning, se texten ovan om ängs- och backruta Thalictrum.