ängslosta

Ängslosta, som inte rapporterats från landskapet sedan 1900-talets början, anses vara ursprunglig i området. Halländska ståndortsuppgifter saknas men enligt Hylander (1953) växer arten i Sverige i fuktiga ängar (gärna vid havet) och på mer eller mindre kulturskapade lokaler som diken, bygator och ruderatplatser.

Troddes funnen en gång: Hidinge Lanna (Hartman 1879, UPS), men ombestämdes av G. Samuelsson och Holmberg till råglosta.

Tillfällig, insådd i gräsmatta. - 1 (1).

[Enligt Krok manuskript funnen "Öster om Linde" 1892 av Pärsson. Inget belägg känt. Troligen felbestämning.]

274 Bromus racemosus L.

This originally European species has been spread through human activity within and outside Europe, for instance to N. Europe, N. America and New Zealand.

Sannolikt bofast art, nu utgången.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: osäkert till följd av talrika felbestämningar, men med all säkerhet betydligt vanligare förr än nu och enligt vissa källor till och med allmän under 1800-talet (jfr Lilja 1870). Sammanlagt belagd från drygt 50 lokaler spridda över landskapets södra halva. Nu möjligen helt utgången emedan arten inte kunnat återfinnas i Ö. Vemmenhög efter 2002. Nationellt rödlistad (EN) och fridlyst.
Kommentar: B, granskare GHm.

Ängslosta är nära släkt med brinklosta B. commutatus och har ofta förväxlats med denna. Skillnaderna beskrivs av Holmström (hos Mora Aronsson 1999). Ängslostan var förr vittspridd i fuktig, naturlig ängsmark på svenska västkusten samt i låglänta delar av Skåne och Blekinge. De småländska förekomsterna utgjorde den nordöstligaste delen av detta utbredningsområde. Arten är nu bara känd från 14 lokaler i Bohuslän. En stor del av artens kända lokaler var slåtterängar, och dess starka tillbakagång beror utan tvivel på att traditionell ängsskötsel nästan helt upphört. I Småland sågs den sist 1923.

Ängslosta växer på frisk ängsmark, gynnas av slåtter men missgynnas av bete och igenväxning. Det är ett mellaneuropeiskt gräs som i Sverige är ytterst sällsynt och nu bara finns kvar på några få lokaler i Bohuslän.

På Öland finns inga fynd efter 1934 och arten får därför anses utgången ur den öländska floran. Endast ett granskat belägg finns samt ytterligare några fynd, främst från Vickleby sn. Kanske inkom ängslosta till socknen under början av 1900-talet och höll sig kvar under ett par decennier?

Inkommen, förr bofast, numera utgången.

Ängslosta var förr spridd i kusttrakter i södra Sverige. Numera finns den endast kvar i Bohuslän och nästan enbart på Tjörn. Här växer den på frisk till fuktig mark i ännu slåttrade ängar, men de flesta lokalerna är på igenlagd åkermark. Vanliga följearter är gökblomster, smörblomma och höskallra. De rikaste förekomsterna finns på havsstrandängar med bibehållen gammal hävd. Här förekommer den ännu på några lokaler årligen med flera tusen blommande strån. Arten kan även i gynnsamma fall dröja sig kvar på platser där den gamla ängshävden sedan länge upphört, då oftast i få exemplar på vägrenar eller i ett hörn av den gamla ängen. Där ingen biotop är angiven i lokalförteckningen rör det sig om slåttermark.

En gammal uppgift finns om denna art. Uppgiften kan dock gälla brinklosta B. commutatus som inte var klart åtskild från ängslosta när fyndet gjordes.