alvarstånds

Alvarstånds växer främst på måttligt betade alvartorrängar med spridda enbuskar. Dessa torrängar är moränryggar som vilar direkt på kalkstensklippan. Alvarstånds förekommer även i spricksträngsalvar dvs. kalkhällar genomdragna av jordfyllda sprickor där vegetationen är samlad. Den ses ibland i grusalvar, karstsprickor och gamla stenbrott. Utmed västra stenkusten växer den nära havet direkt i kalkgrus eller på gamla strandvallar med glesare torrängsvegetation. Troligen missgynnas den av alltför högt betestryck samtidigt som den inte klarar att lokalen växer igen. På tidigare igenväxta alvartorrängar har den dykt upp i samband med röjningar.

Alvarstånds växer främst på norra halvan av Stora Alvaret, småalvaren (Karum, Greby och Slottsalvaret) samt längs västra stenkusten, Högby sn och söderut till Alböke. Det höga betestrycket under 1900-talets första del missgynnade troligen alvarstånds vilket förklarar de relativt få fynd som redovisas i Sterner (1938). Däremot stämmer kartan i Sterner (1986) väl med dagens men fynden är idag fler till antalet. I dagsläget betas de flesta lokaler måttligt och något direkt hot föreligger inte. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer).

Alvarstånds har tidigare ansetts vara endemisk för Sverige med förekomster på Öland och Gotland. I en artikel presenteras en studie där härstamningen av alvarstånds har undersökts med moderna genetiska metoder (Wysk m.fl. 2009). Man fann då att alvarstånds har sitt ursprung i sydöstra Europas stäpper med fynd från Grekland, Österrike och sydöstra Ryssland; de svenska förekomsterna är alltså nordliga utposter. Vidare studier av belägg har visat att alvarstånds även förekommer i Italien och Montenegro (Conti m.fl. 2012). I Montenegro är växtmiljöerna för alvarstånds utmed bäckar i kalkpåverkade skogar ofta bestående av barrträd.

Alvarstånds skiljs från vanlig stånds på basalbladen som är nästan hela eller med små och få flikar mot basen. På alvarmark möts de båda arterna sällan och avgränsningen brukar vara ganska lätt. Utmed västra stenkusten förekommer däremot båda underarterna även om alvarstånds är i majoritet. I detta område är mellanformer inte ovanliga varför bestämningen till underart blir knepig. Alvarstånds liknar vattenstånds J. aquatica, en i Norden sydvästlig art som den tidigare fördes till.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, väldränerad miljö på ren kalk: kalkryggar, små kalkkullar eller kalkberg med i övrigt gles vegetation. Kalkstenen är påfallande ofta genomdragen av sprickor. Dräneringen är alltså god året runt där alvarstånds trivs. Den kräver även god ljustillgång och står alltid solöppet i gläntor eller gles enbuskmark i kalktallskog. Alvarstånds finns på Lojsta hed från 3 km sydsydväst om Väntinge i Hejde till Torsburgen i Kräklingbo och Millklint i Gammelgarn. Söder om detta område finns mindre bestånd inom Stånga i skogarna mellan Stångkvie och Broträsk, liksom enstaka fynd längre mot norr. I kalktallskogarna mellan socknarna Etelhem, Buttle, Garde, Alskog och Ala finns underartens centrala utbredningsområde, där 1 713 exemplar noterades under en inventering 2000 (Petersson 2000b). Alvarstånds har setts på 75 lokaler under Projekt Gotlands flora, ofta med flera växtplatser per lokal. På några lokaler har övergångsformer mot de andra underarterna noterats (Alskog, Fröjel, Hejde).

Alvarstånds har tidigare uppfattats som endemisk för Öland och Gotland (Jonsell & Karlsson i Jonsell 2004). Genetiska studier under senare år (Wysk m.fl. 2009), liksom kontroll av belägg i herbarier (Conti m.fl. 2012), har visat att alvarstånds även förekommer i östra Grekland, norra Montenegro, mellersta Italien, östra Österrike samt sydvästra Ryssland. Alvarstånds bedöms alltså floristiskt vara ett sydösteuropeiskt stäppelement; växten bör ev. ges artstatus (Wysk m.fl. 2009), men ytterligare forskning behövs för att bekräfta detta.

Alvarstånds är upptagen i EU:s art- och habitatdirektiv och är fridlyst i Sverige.