Taxasida

ålgräs

Zostera marina

L.

ålgräs är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

ålgräs är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • ålgräs
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Zostera marina
Vetenskapligt namn, fullständig form
Zostera marina L.
Svenskt namn
bandtång
norwegianBokmal
ålegras
norwegianNynorsk
ålegras
Finskt namn
meriajokas
finlandSwedish
bandtång
Danskt namn
Almindelig bændeltang
Foton
Patrik Engström
Lysekil 2007-11-04
Patrik Engström
Dalarö 2024-08-31
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

122 Zostera marina L.

This widespread sea-water species occurs in Eurasia and N. America. It avoids, however, the arctic waters. The population in eastern N. America is distinguished as var. stenophylla Asch. & Graebn. The species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 256 and map 186), although there are wide gaps in the distribution. The map is, however, incomplete in same parts, for instance S. and SE. Europe. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 26.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Bandtång är ursprunglig och växer beståndsbildande på växlande djup utmed hela kusten. Den ingår alltid i havssträndernas uppspolade tångvallar.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: osäkert.
Kommentar: de flesta uppgifter om denna art avser losslitna drivande fragment varför artens verkliga frekvens och utbredning i havet inte nödvändigtvis överensstämmer med inventeringsresultatet.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Bandtång växer i klart vatten vid öppna kuststräckor och kan där bilda stora bestånd genom sina krypande jordstammar. Tidigare började den i regel uppträda först på ett par meters djup. Åtminstone i mellersta Kalmar län ser man den numera ofta i meterdjupt vatten. Möjligen tvingar den ökade grumligheten i vattnet upp växten på grundare bottnar.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Ålgräs växer i brack- eller saltvatten och klarar salthalter på 5–40 ‰ (Schou m.fl. 2017). Den föredrar klara, näringsfattiga vatten med bra siktdjup där den kan gå så långt ner som till tio meters djup. I Östersjön är det ovanligt att ålgräs hinner blomma och sätta frö. Arten får därför förlita sig till vegetativ spridning vilket går mycket långsamt.

Ålgräs är under inventeringen främst funnen på driftvallar varför den verkliga utbredningen är osäker. Den är funnen i 67 av kustrutorna och saknas således bara i fyra, de flesta av dessa rutor har en mycket kort kuststräcka. Ålgräs anges i Sterner (1938) som rikligt förekommande främst längs kusten av Kalmarsund, mer sparsam längs östra kusten. Även idag finns rika förekomster i Kalmarsund enligt undersökningar gjorda av Länsstyrelsen. Detta avspeglas i de stora driftvallar med ålgräs man kan se längs kusten, från Räpplinge sn i norr till Ventlinge i söder. Även på nordöstra Öland finns ålgräsängar. En undersökning 2013 visade att ålgräs där växte till åtminstone fem meters djup.

Ålgräs bildar undervattensängar som är en viktig barnkammare för många djur i havet. Både närsalter, koldioxid och sediment tas omhand av ålgräs som på detta sätt minskar övergödning och ger klarare havsvatten. Friska bestånd av ålgräs kan växa på bottnar med dålig syrehalt där giftig vätesulfid riskerar att bildas. Det löser växten på ett elegant sätt genom att transportera ner syre till rotsystemet så att bildningen av vätesulfid uteblir (Moksnes 2009).

På 1930-talet försvann stora delar av ålgräsängarna, så även i Sverige, där främst västkusten drabbades medan Östersjön klarade sig bättre. Orsaken var troligen angrepp av en encellig organism (protist = räknas varken till grupperna svampar, växter eller djur) i släktet Labyrinthula (Havs- och vattenmyndigheten 2017).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig. Funnen i driften runt ön, men sällsyntare vid klippkusterna på de nordvästra delarna av ön. Som fast växande noterad på 14 lokaler främst på mjukbottnar, ibland även på sand- och grusbottnar på ca 2–8 m djup (M. Petersson 2007, 2008). Troligen oförändrad frekvens, eftersom Johansson (1897) angav bandtång som allmän i havet. Bandtång och annat driftmaterial i ”släke” har använts som gödning till åkrar t.ex. på Fårö (Linnæus 1741).

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Bandtång växer på sandiga och leriga bottnar där vattendjupet är en till några meter och kan där bilda täta och vidsträckta, i regel homogena bestånd. De långa bandlika bladen påminner om gräs och har givit namnen ålgräs åt arten och ålgräsängar åt bestånden. Dessa ängar, som är viktiga födoplatser för fiskyngel, är inte längre lika vanliga som förr, och där de finns är bandtången ofta bevuxen med småalger, som ger den ett luddigt och sjukligt utseende. Bandtång finns alltid rikligt i stranddriften.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer i vatten på mjuka bottnar vid havsstränder. Påträffas vanligen i tångvallar. Ganska vanlig i Göteborgs skärgård, men inte alltid rapporterad. 31 lokaler i 10 rutor (mer än hälften av havsrutorna).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Bandtången växer i havet på sandbottnar där den bildar vidsträckta bestånd, vanligen på 2–10 m djup (Wallentinus 1969b). Arten observeras sällan på sin växtplats utan hittas oftast i driftvallar. Växtplatsernas lägen är därför endast sällan noterade.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala

Förekommer längs den svenska kusten från Bohuslän till Uppland och har förekomster även i södra Finland. Flertalet rapporter härrör från lossliten bandtång i driften, men den har påträffats växande norrut till Rådmansö. 

Bandtång växer i brackvatten på sandbottnar på ner till 4 m djup.