älggräs

Allmän

1048 Filipendula ulmaria (L.) Maxim.

Within the wide Eurasiatic range of this rather polymorphic species some subspecies are distinguished. F l. Eur. 2/1968, p. 6 reports, besides subsp. ulmaria, subsp. picbaueri (Podp.) Smejkal from SE. Europe to C. Siberia (gap in S. Russia) and subsp. denudata (J. & C. Presl) Hayek from C. Europe to NE. Russia. The species has been introduced into N. America (subspp. ulmaria and denudata).

Älggräs, som är ursprunglig, bildar bestånd av växlande storlek på åtminstone tidvis fuktig/blöt och gärna översilad mark. Vanliga växtplatser är kalkkärr och fuktsvackor i lövskogar samt alkärr och alridåer längs sjöar och vattendrag. Arten är också vanlig i måttligt betade eller igenväxande fukt- och kärrängar samt längs fuktiga diken och renar. Älggräset gynnas kraftigt av upphörd hävd och blir ofta dominerande på igenväxande, näringsrika ängs- och betesmarker.

Läkeväxt, allm. i fuktig och våt miljö, bl.a. vid 236 undersökta sjöar i länet (Björkman 1987a, b).

Omkr. 7 500 år gamla lämningar av älggräs har samlats i Närke bl.a. vid Mossbymossen i Kumla/Ekeby (L. von Post 1925, Florin 1961) och i sjönötstorven vid Vilstaängen i Hardemo (L. von Post 1909a, 1925).

Gammal bofast art.

Trivialart

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Perenn, 4–15 dm hög ört med jordstam. Parbladigt sammansatta blad med mycket egenartad flikighet. Bladen har nämligen flikar i 3 storlekar som sitter i en mycket bestämd ordning: “stora – pyttesmå – små – pyttesmå – stora – pyttesmå – små – pyttesmå – stora – pyttesmå – små...” etc. De största är breda, dubbelt sågtandade och 3–6 cm långa, de minsta är mycket små! Flikarna är inte strikt motsatta (märks tydligast på de minsta). Det sista paret utgörs av stora flikar som är sammanvuxna med ändfliken till en 3-uddig slutflik. I toppen med en rätt oordnad, grenad samling gulvita, 5–taliga blommor. Frukterna är små vridna nötter som sitter i en liten grupp så att de tillsammans ser ut som en tvinnad spiral.

Älggräs är allmän i hela landet, även på fjället.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig!
Brudbröd (Filipendula vulgaris) har smalare blad, och de största småbladen är inte dubbelt sågtandade.
Småborrar (Agrimonia) (norrut till Hälsingland) har också småblad av flera storlekar, men de 3 yttersta småbladen är ej sammanvuxna.

Älgört
Älggräs växer på våt eller fuktig mark, såväl öppet som i måttlig skugga. Arten anträffas på betesmark och på igenväxande fukt- och kärrängar, i strandkärr samt längs åar, bäckar och diken. Den växer även i fuktsvackor i lövskog och är typisk för alkärr. Vid havet uppträder den på blockstränder och i strandängarnas övre delar.

Älggräs är en typisk vanhävdsart. Den äts inte gärna av hästar eller kor och tar lätt herraväldet på alltför svagt betad mark. Näringsrika fuktängar och kärr på näringsrik, ohävdad mark intas i regel av täta, höga bestånd av älggräs, som inte lämnar utrymme till andra växter. Troligen gynnas arten även av kvävenedfallet. Den kan hållas nere genom regelbunden slåtter.

Älggräs växer på fuktig–blöt, gärna näringsrik mark som är ohävdad eller svagt betad. Den är vanlig i lövskogskärr, sumpskogar och svagt–måttligt betade fuktängar. Älggräs förekommer ofta utmed diken, kanaler och vid vattenhål. Även tippade jordhögar, åkerkanter och vägrenar hyser växten. Den är funnen i fem av Ölands få kvarvarande slåtterängar där den är tillbakatryckt av pågående hävd men fortlever.

Älggräs är vanlig på större delen av Öland med undantag för Stora Alvaret. På alvarmark är den sparsamt funnen längs kanaler, i tokängar och fuktiga träddungar. Även i delar av Bödas barrskogar är det också något glesare med fynden. Älggräs är en växt som klarar sig bra i dagens odlingslandskap där den gynnats av igenväxning och ökad näringstillgång. Utbredningskartan visar var man finner Ölands fuktiga ängsmarker.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Fuktig mark: skog, skogskärr, ängen, fuktängar, kärrmarker, myrkanter, sjöstränder, åar, bäckar, diken och kanaler; även på igenväxande strandängar. Martinsson (1997) nämnde älggräs som dominant art i ”Öppet sumpkärr av högstarr-ört-typ”, med beräknad areal av 627 hektar på Gotland, samt i ”Fuktäng av högört-typ” med 48 hektar. Dessa kärr användes tidigare för slåtter, men växer nu igen med högörter och vide. Dessa utbredda bestånd av älggräs får genomslag i den ganska höga andelen i provrutorna. Under Projekt Gotlands flora funnen från Sundre till Fårö, men ej på L. Karlsö och Gotska Sandön (en osäker uppgift finns dock från L. Karlsö, 1970; L. Sterner enligt Fröman 1979). Älggräs ökar då bete eller slåtter upphör. Arten beskrevs av Johansson (1897) som ”Allm.”. I jämförelse med våra inventeringar innebär detta att frekvensen troligen var rätt oförändrad under 1900-talet eller möjligen något ökande efter igenväxning av tidigare betade marker.

Älggräs växer på fuktig till våt, näringsrik mark. Man kan instämma i Pehr Kalms beskrivning av växtlokalen och dessutom tilllägga att älggräs är en både kvävegynnad och konkurrenskraftig art och därför breder ut sig på all slags igenväxande fuktig mark, där den tränger undan annan vegetation. Man finner den på övergivna eller dåligt hävdade fuktiga ängs- och betesmarker, i kärr, och sumpskogar, på strandängar, i diken och på vägkanter. Arten har ökat kraftigt sedan förra inventeringen, och är en av de arter som står för igenväxningen av ohävdade marker, säkert gynnad av kvävenedfall.

I Arbråströmmarna i Ljusnan, vars botten blottlagts genom kraftverksbygge, koloniserar älggräs bland många andra strand- och kulturmarksarter. På en sandbank upplagd vid extremt högvatten i Galvån 1985 hade älggräs år 1997 koloniserat den övre delen av banken med enstaka plantor bland dominerande grenrör. Oftast ser man dock älggräs som en långlivad och stationär perenn art med kraftigt jordstamssystem, som även kan växa i tuvor av styltstarr, med blad och stjälkar uppe på tuvan. Ungefär 2 cm stora bladknoppar vid basen av vinterståndarna övervintrar grönbruna och utvecklas snabbt på våren (bild på nästa sida). På betesmark kan enstaka utvecklade basala blad övervintra gröna.
Jordstammar och basala delar av skott har en stark god arom. Älgar betar älggräs som de betar majbräken, genom att repa av de övre delarna av bladmassan och blommorna. I frodig strandvegetation betas älggräset sommartid även av bäver. Grågäss på havsstranden uppskattar dock inte arten. Tillsammans med många andra tvåhjärtbladiga arter lämnas älggräs obetat även där gåsbetningen av gräs och gräsartade växter är stark. Även nötkreatur lämnar ofta älggräset tillsammans med nässlor, ormbunkar och ytterligare några arter.
Älggräset börjar blomma i linneans tid, men huvuddelen av blomningen pågår i mjölkens tid. I ljungens tid finns omogna gulbrungröna frukter. Arten kan blomma om i höstfärgernas tid på betesmark där den fått möjlighet att skjuta nya skott. Blomningen är tämligen riklig även under ett slutet trädtäcke. På senhösten står arten brun, med bruna fröställningar och hängande bruna blad.