äkta ljungsnärja

Skall ha förekommit i Närke (Thor 1993e, kartprick).

Ljungsnärja är ursprunglig. Den ettåriga växten parasiterar på många olika växter. I Halland sågs den senast 1977 i Hishult Stubbhult (se nedan), där den då hade funnits i över 40 år. Den växte ganska torrt på en vägren intill en naturbetesmark.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: har sannolikt alltid varit mycket sällsynt; endast säkert belagd från en handfull äldre lokaler men ofta inte klart skild från följande varietet vilken fordom förefaller ha varit betydligt vanligare. Nationellt rödlistad (VU).
Kommentar: B, granskare KAO & TKa.

Äkta ljungsnärja växer på torr–frisk, solöppen och varm mark som hävdas genom bete eller slåtter. Örtrika, måttligt till svagt betade torrängar och vägkanter är vanliga växtmiljöer. Sällsynt kan den ses i slåtterängar eller på tuvor i kalkfuktängar. På några ställen växer den precis nere vid havet på strandvallar av grus eller skiffer. Ljungsnärja klarar ett visst mått av ohävd och kan finnas kvar på en igenväxande betesmark under ett antal år. Den missgynnas av hårt bete eller tidig slåtter och har försvunnit från lokaler med olämplig hävd. Som värdväxter är främst följande växter angivna: mellanlusern, solvända, gulmåra, backtimjan, liten blåklocka, fältmalört, rödklint och bockrot (Medicago sativa subsp. × varia, Helianthemum nummularium, Galium verum, Thymus serpyllum, Campanula rotundifolia, Artemisia campestris, Centaurea jacea, Pimpinella saxifraga). Däremot är snärjan, trots namnet, endast vid ett tillfälle noterad på ljung Calluna vulgaris.

Äkta ljungsnärja har spridda fynd över en stor del av Öland. Den är även funnen på Stora Alvaret i betade torrängar och gamla horvor. Uppgiften i Sterner (1938) att växten ofta är obeständig på sina lokaler stämmer inte med de erfarenheter som gjorts under inventeringen. Ljungsnärja har under goda år återfunnits på flera äldre lokaler. Vid parkeringen till Södviken, Persnäs sn, har ljungsnärja kontinuitet under minst 40 år. Där hittades växten 1979 (belägg i LD) och finns kvar än idag. Ljungsnärja håller ställningarna någorlunda på Öland men hotas av igenväxning eller alltför hård hävd. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Snärjor är klorofyllfria parasiter som fäster sig vid värdväxten med sugvårtor (haustorier). De gror och växer upp men så fort de hittar en lämplig växt tappar de förbindelsen med marken och får all näring och vätska genom sin ofrivillige värd. Bestånden av snärjor varierar mycket i storlek och livskraft mellan åren. Man kan under "snärje-år" på långt håll se stora fläckar med snärjor som helt trycker ner även den mest kraftfulla vegetation. År 2006 var ett ovanligt bra år för ljungsnärja. Samma år sågs söder om Byxelkrok ett bestånd som snärjde i en tall upp till ett par meters höjd!

Ljungsnärja kan ibland vara svår att skilja från vissa bestånd av nässelsnärja C. europaea. Ljungsnärja har en tunnare stjälk och blommor med utskjutande ståndare. Stiftet är längre än fruktämnet. Nässelsnärja har en grövre stjälk, ståndarna är inte utskjutande och stiftet kortare än fruktämnet.

Gammal, bofast.

Inkommen?
Öppen, torr (ibland något vinterfuktig) miljö på grus och sand: torrängar, strandängar, gräsmark och beten. Enstaka fynd i ängen och på alvar. Äkta ljungsnärja parasiterar på en rad torrmarksväxter; oftast antecknade är gullusern Medicago sativa ssp. falcata (8 noteringar), gulmåra Galium verum (8) och backtimjan Thymus serpyllum (4). Johansson (1914b) undersökte fem växtplatser och fann snärjans haustorier (kontaktorgan) på 91 olika arter. De oftast utsatta växterna, alla angripna på tre växtplatser, var rödklöver Trifolium pratense, gulmåra, svartkämpar Plantago lanceolata, teveronika Veronica chamaedrys, röllika Achillea millefolium, flockfibbla Hieracium umbellatum, åkervädd Knautia arvensis och vildmorot Daucus carota ssp. carota. Äkta ljungsnärja upptäcktes sent på Gotland (liksom i övriga Sverige), och det är möjligt att den är en sen introduktion. En annan (mindre trolig) möjlighet är att den från att ha varit hårt tillbakaträngd expanderade snabbt och kraftigt under senare hälften av 1800-talet.

Äkta ljungsnärja är under Projekt Gotlands flora funnen i 30 socknar, från Sundre till Fårö. Med tanke på att äkta ljungsnärja tidigare var känd från 48 socknar (av vilka 25 saknar fynd under Projekt Gotlands flora) borde den ha minskat under 1900- talet, troligen beroende på upphört bete och efterföljande igenväxning av växtplatserna.

Ljungsnärjan är en ettårig, vårgroende ört som lever parasitiskt på diverse torrängsväxter som backtimjan, ljung, gulmåra, rödklint och skogsklöver. Den är säkert ursprungligen införd med frövaror (vallfrö). Arten är starkt värmekrävande och anträffas därför på solexponerade torrängsfragment i skogsbryn, i vägrenar eller i skogsgläntor där den kan hålla sig kvar i lång tid. Arten uppträdde mellan 1870- och 1930-talen som en besvärlig parasit i klövervallar, spridd med importerat utsäde. Den var där mera storvuxen och brukar gå under namnet klöversnärja – var. trifolii. Denna är till utseendet mycket vansklig att skilja från vanlig ljungsnärja – kanske var den bara en frodvuxen form av denna. Troligen härstammar de nutida förekomsterna av ljungsnärja, åtminstone till större delen från denna tid, vilket också antyds av förekomsterna i Bettna och Björnlunda.

Ursprunglig i Medelhavsområdet, nu införd i stora delar av världen. I Sverige i Göta- och Svealands slättbygder.