Taxasida

åkerviol

Viola arvensis

Murray

åkerviol är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Peter Ståhl
Översikt
Översikt

åkerviol är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • åkerviol
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Viola arvensis
Vetenskapligt namn, fullständig form
Viola arvensis Murray
Svenskt namn
åkerviol
icelandic
Arfafjóla
norwegianBokmal
åkerstemorsblom
norwegianNynorsk
åkerstemorsblom
Finskt namn
pelto-orvokki
finlandSwedish
åkerviol
Danskt namn
Ager-stedmoderblomst
Foton
Peter Ståhl
Österfärnebo ka 2014-05-10
Anders Delin
Nya kyrkan, Enånger 2015-04-23
Anders Delin
Nya kyrkan, Enånger 2015-04-23
Patrik Engström
Färingsö, Sånga socken 2012-05-01
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-07-11
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2022-05-06
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2019-08-01
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Spridd i hela landskapet, trivialart åtminstone i kustlandet och älvdalarna.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Åkerviol är mycket kulturgynnad men sannolikt ursprunglig på hällmarker och sandfält. Vanliga växtplatser för den ettåriga, konkurrenssvaga och ljusälskande arten är åkerhällar, åkerkanter, grönsaksland, torra slänter, upptrampade gropar i betesmarker, grustag, jordhögar och nyplanerad mark.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Detta i landskapet sällsynta kulturogräs omnämns redan av Sjöstrand (1833).

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1338 Viola arvensis Murr.

This variable species probably originates from open areas of SE. Europe and adjacent parts of Asia. It has been widely spread with cultivation, for instance to S. Africa, N. America, Tasmania and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 294.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Åkerviol är allm. utom i delar av Skogsbygden, exempelvis sälls. i Garphyttetrakten av Kilsbergen. Den växer vanligen i torr–frisk sand- eller hällmark, i åkrar, på jord- och gödselhögar etc. Vid Tryggeboda i Kvistbro sågs den 1993 på ett gammalt torvtak. Massförekomster utbildas ibland på unga sandjordsträdor.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 15%.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Åkerviol växer på torr eller frisk, öppen jord, kanske främst lerjord. Arten är vanlig i åkerkanter, på åkerhällar, i trädgårdsland och glesa gräsmattor, kring gårdar, i vägskärningar samt på skräpmark. Den kan även förekomma på block- och hällmark, där den möter – och lätt bildar hybrider med – styvmorsviol. På grusåsar och backar finner man den oftast i markblottor.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Åkerviol är vanlig som åkerogräs och i ruderatmiljöer där den ses på jordhögar, stentippar och i sandtag. Den är också frekvent i betade torrängar, speciellt där marken blivit uppsparkad eller på annat sätt sårad. På alvarmark kan den växa i mer eller mindre extrema miljöer såsom uppfrysningsmark med ölandssolvända Helianthemum oelandicum, karstalvar men även i tunn alvarmo eller direkt på de mosskuddar som täcker kalkstenshällen.

Åkerviol är vanlig över hela Öland. Utefter havet växer den på sandgräshedar där den möjligen är ursprunglig. Endast i de mörka och magra skogarna i Böda sn saknas åkerviol men dyker upp på de soptippar och sandtag som kan hittas i skogen.

Åkerviol som växer på alvarmark kan vara svår att skilja från styvmorsviol V. tricolor. I denna miljö träffar man på plantor som ser ut som förkrympta styvmorsvioler, av Åke Lundqvist benämnda V. tricolor subsp. minima. Ett sätt att skilja dem åt är att studera pollenkornen vilket man kan göra i ett ljusmikroskop. Åkerviol har pollenkorn med fem öppningar medan styvmorsviol har pollenkorn med fyra öppningar; detta syns tydligt på moget pollen (Jonsell & Karlsson 2010). Endast en mindre andel, runt 10 % av pollenkornen, brukar ha fler eller färre öppningar än det stipulerade antalet. Våren 2015 undersöktes material av åker-/styvmorsvioler från Stora Alvaret (Andersson & Gunnarsson 2015 c). De flesta plantor hade pollenkorn som stämde med åkerviol medan en minoritet föreföll vara styvmorsviol. Hos några enstaka plantor var fördelningen 50/50 mellan fyra respektive fem öppningar vilket indikerar att det rörde sig om hybrider. Således kan man inte säkert utifrån makroskopiskt utseende bestämma "styvmorsvioler" på alvaret. Kanske håller åkerviol i alvarmiljö på att utvecklas till en helt egen form eller ekotyp?

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Gammal kulturföljeslagare.
Ogräs i åkrar (såväl på sand- som på lerjordar), i höstsäd och i vårsäd; även trädgårdsrabatter och annan blottad jord, t.ex. på soptippar. Åkerviol kan också påträffas på alvarmark, troligen sekundärt spridd från ogräsförekomster. Arten är variabel på Gotland, och man kan finna plantor med små blommor (kronbladen kortare än foderbladen) likaväl som exemplar med stora, oftast halmgula blommor (kronbladen längre än foderbladen). Den senare beskrevs av Wittrock (1897) som ssp. curtisepala; Johansson (1897) redovisar den från sandiga åkrar och fält i Västerhejde, Visby, Lokrume och Othem. Under våra inventeringar har vi inte registrerat denna eller andra avvikande former.

Johansson (1897) bedömde att åkerviol förekom ”allestädes”. Förhållandena är desamma i dag; åkerviol saknas knappast i någon åker, vilket förklarar den höga andelen provrutor med åkerviol.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Åkerviol är en gammal kulturföljeslagare, som växer i kulturpåverkade miljöer, framför allt i åkrar, trädor, trädgårdsland och på jordhögar. Man finner den också på mer eller mindre blottad jord i betesmarker, på åkerholmar och hällmark.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Möjligen ursprunglig, växer på torr till frisk mark i skrevor i hällmarker och på sandiga ställen i betesmarker, som ogräs i åkrar, trädgårdar och planteringar samt på torr, störd mark. Mycket vanlig i hela landskapet. 764 rutor (92 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Asien, Nordamerika. I Sverige hela landet utom i fjällen. I Sörmland allmän – (85%). Åkerviolen är ettårig och växer på öppen jord i åkrar, trädgårdsland och blomrabatter, i vägskärningar, på jordhögar och på annan starkt kulturpåverkad mark. Den växer också i betesmarker på markblottor och hällar. Åkerviolen föredrar i motsats till styvmorsviolen lerig, näringsrik jord och vanligen trivs de två arterna inte tillsammans. När de någon gång möts uppstår lätt intermediära fertila hybrider.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i hela Uppland. 646 kartblad, 2121 kvadranter.
Almq. Allestädes, till de yttre bebodda skären.
Åkerviol är ett av de allra vanligaste åkerogräsen, vilken blommar och sätter frö under hela vegetationsperioden. Den är så lågvuxen att den står kvar i stubbåkrarna och får därigenom goda möjligheter till fröförökning. Den förekommer även på annan störd torr och sandig mark, där den är fri från konkurrens, såsom hällområden, trampade betesmarker, sandstränder, grustag, vägkanter och skräpmark.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Åkerviol har troligen kommit in med tidigt åkerbruk. Arten är helt kulturbunden och saknar ursprungliga växtplatser i naturen. I Gävletraktens växter 1848 och 1863 beskrivs den som allmän eller tämligen allmän.

Växten är lättspridd och följer ofta med jordtransporter till nya platser. Den är således vanlig på nyutlagda fyllnadsmassor och jordhögar från odlingslandskapet. Åkerviolen växer också på öppna hällar, men bara i anslutning till gårdar, betesmarker och annan kulturpåverkad mark.

De vanligaste följeväxterna är andra ogräs som åkerspärgel (30%), lomme, åkerbinda, svinmålla, åkerförgätmigej och våtarv. Åkerviolen blommar till skillnad mot andra violer nästan hela sommaren.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Åkerviolen beter sig som ett fröogräs, gror förmodligen på hösten, övervintrar som grön rosett och blommar året efter groningen. Dess årscykel är svårbedömd på grund av de små plantornas likhet med styvmorsviol. Bladen övervintrar troligen gröna. Åkerviolen börjar blomma i blåsippans tid och kan fortsätta in i linneans tid och blomma om på senhösten.

Frön av åkerviol har hittats i husgrund från tiden mellan 0 och 600 år e.Kr. i Forsa (Liedgren 1992).

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Åkerviol är hos oss sannolikt helt kulturberoende. Främst finns den på leriga åkrar vid kusten och i dalgångarna. Där växer den som ogräs, både i odlade och trädade fält – ibland ses den i mängd på öppna stubbåkrar, då ofta tillsammans med styvmorsviol – men ses också i trädgårdsland och andra mindre odlingar. Den gynnas av mullrik och gödslad jord och kan på sådan mark finnas även i skogsbyarnas trädgårdar. Mer naturligt kan den uppträda på hällar i odlingsområden. Den är där beroende av öppen jord i tramp- och andra erosionsfläckar och gynnas av gödning från närliggande åkermark.