åkermynta

Gammal bofast art.

Allmän

Åkermynta är ursprunglig på fuktig mark i lövskogar och alkärr samt på sjö- och åstränder. Den är emellertid mycket kulturgynnad och växer allmänt i fuktiga betesmarker men också, både torrt och fuktigt, i åker- och vallkanter, på trädesåkrar, i grönsaksland, grustag och på annan ruderatmark.

Läke- och kryddväxt, allm. kärr- och fuktängsväxt vid sjöar och vattendrag, dammar, diken, sumpskogar, källor m.m. men saknas i näringsfattiga myrområden. Växten ansågs förr vara ett svårt ogräs i Sverige, dock mycket sälls. i utsäde (Lyttkens 1885).

Karaktärsart utmed älvar och andra större vattendrag i fuktiga, gräsbeväxta, ofta steniga zoner som kan översvämmas kortvarigt. Även i sötvattenpåverkade havsstrandängar. Vidare i sumpig gråalskog och annan fuktig lövskog ( oftast igenväxningsmarker) samt i utpräglat kulturbetingad miljö såsom vid arbetsvägar, stigar, i diken, på åkerrenar, fuktiga lägdor osv.

Allmän i kustbandet samt utmed älvar och andra större vattendrag, sällsyntare i inlandet mellan älvdalarna.

Först uppgiven av Dusén (1880).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

1614 Mentha arvensis L.

This polymorphic species is widely distributed in Eurasia and N. America. Subsp. vulgaris occurs in most of the range. AN. European type is subsp. lapponica (Wahlenb.) Neum. The E. Asiatic population is distinguished as subsp. piperascens (Malinv.) Hara. In N. America there is, besides M. arvensis s. str. (both native and introduced populations), an aberrant type, viz. subsp. canadensis (L.) Hara (syn.: var. villosa [Benth.] Stewart). The species (various taxa) has been introduced as a weed into N. and C. America, Java, New Zealand etc., sometimes in connection with cultivation of the plant. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 308 and map 299). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 384.

Åkermynta växer i fuktängar, kärr och ibland även i fuktiga skogar. På alvaret hittas den ofta i vätar där den klarar av att växtplatsen helt torkar ut under sommaren; i denna miljö växer den på ren kalkgyttja och blir småvuxen. Den ses på dammkanter, vid vattenhål, längs diken och i gamla sandtag. På trampad, fuktig mark och i hjulspår kan den också växa. Trots namnet hittar man den sällan i åkrar, en miljö som lyfts fram i Sterner (1938) men gårdagens sumpiga åkrar ser man numera sällan på Öland.

Utbredningen visar att åkermynta finns över en stor del av Öland. Även på Stora Alvaret är arten vanlig. Endast längst uppe i norr i Bödas barrskogar är det lite glesare med fynd.

Åkermynta varierar mycket i utseende. Både hårighet, bladens form och storlek liksom blommornas storlek växlar en del. Tidigare delades åkermynta in i olika former och varieteter beroende på dessa karaktärer. I Sterner (1938) finns en form beskriven som växer i alvarets vätar f. oelandica. I denna växtmiljö blir åkermynta kraftigt rödanlupen, hela plantan är småvuxen, blomkransarna sitter tätt och bladen avtar tydligt i storlek upptill på plantan. Fynd av f. oelandica finns publicerat av Aulin (1912) "Ås, Näsby allvar, Kastlösa och Resmo allvar."

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
På något fuktig mark, i synnerhet ängsmark, gärna betad; även på tunn jord på tidvis fuktig hällmark, på utdikad f.d. myrmark, i vätar, ag- och starrmyrar, i kanten av diken, dammar och bryor samt i körspår på skogs- eller åkervägar. Det finns några uppgifter från åkrar (vall) eller åkerkanter, men denna biotop tycks, av äldre belägg att döma, ha varit vanligare under 1800-talet än i dag.

Tidvis har åkermynta behandlats som flera arter, så t.ex. av Johansson (1910b) som förutom M. arvensis även nämnde M. austriaca, M. palustris och M. parietariifolia.

Åkermynta är konkurrensstark, tålig mot tramp och bete och förekommer ofta i rika bestånd. Troligen är den kultur­gynnnad. Den förefaller ha ökat under 1900-talet; Johansson (1897) bedömde den bara som tämligen allmän.

Åkermynta växer på frisk till fuktig eller blöt mark intill dammar, bäckar, åar och sjöar, i källdråg, diken, våta ställen i betesmark och på vattensjuka åkrar men också i fuktiga lövskogar, alkärr och på sumpiga ställen i granskog.

Beträffande skillnaderna mellan Mentha-arterna, särskilt åker- och kransmynta, förlitar vi oss på beskrivningen i Hylander (1965), som inte lägger någon vikt vid ståndarsträngarnas längd, utan baserar artbestämningen huvudsakligen på blomfodrens form och nervighet och blomställningens form. Åkermyntans blommor är enligt denna skrift antingen honliga eller tvåkönade och frukt mognar, medan kransmyntans blommor oftast är honliga, men sällan sätter frukt.
Åkermynta har vittförgrenade vita jordstammar. Inget grönt övervintrar. De första bladen är cirkelrunda och utvecklas i skogsstjärnans tid. Arten blommar i ljungens tid. Ståndarna varierar från sådana som sticker långt ut ur blomman och har normala knappar till sådana som sitter som rudiment i kronpipen.