åkermolke

Se vanlig åkermolke Sonchus arvensis var. arvensis och kalmolke Sonchus arvensis var. glabrescens

Se: vanlig åkermolke Sonchus arvensis var. arvensis och kalmolke Sonchus arvensis var. glabrescens

Se vanlig åkermolke Sonchus arvensis var. arvensis och kalmolke Sonchus arvensis var. glabrescens.

Gammal bofast art.

Se även kalmolke Sonchus arvensis var. glabrescens.

Allmän-tämligen allmän (N Dalsland).

Denna art är troligen försvunnen från Härjedalen. Den uppgavs först av Sjöstrand (1833). Birger (1908a) uppger arten från bl.a. potatisodlingar i Tännäs, Hede, Sveg, Älvros och Lillhärdal (i huvudsak i tätorterna). I brev till Birger 1909 rapporterade Behm arten från Vemdalen: Kvisthån S om kyrkbyn.

1887 Sonchus arvensis L.

This rather variable species occurs as a more or less indigenous plant in most of Europe and large parts of Asia (subsp. brachyotus [DC.] Kitam.). Originating from regions of open ground, shores etc. it has spread with agriculture over large areas in Europe, S. Africa, Asia, N. and S. America, Australia and New Zealand. Today the species has a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. Il, p. 230 and map 222).

Ej sällsynt på havsstränder men förekomsterna är främst av topografiska skäl glesare vid Höga Kusten än utmed Bottenhavets och Bottenvikens stränder i övrigt (Ericson 1978). Som åkerogräs allmän och ofta riklig i kustlandets och Ådalens jordbruksområden upp till Junsele. Förekomsterna blir dock allt glesare inåt landet. I inlandsområdena mellan älvdalarna samt i de inre nordöstra socknarna saknas arten traktvis. Förefaller sällsynt även i de västra inlandssocknarna, dock i Helgum rikligt på lägdor utmed stora landsvägen bl a i Ärtrik 1984 (Pierre) och känd till Tåsjö Ö. byn Kroknäset i kornåker 1927 (Cederg. S). Inlandsutbredningen behöver kartläggas ytterligare.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Åkermolke växer solöppet på frisk, kväverik och gärna grusig–stenig mark. Den anses ursprunglig på ohävdade havsstränder där den ses på klapperstensvallar, sandstränder, driftvallar och i vassbälten. Den är även vanlig på lokaler av ruderatkaraktär som jordtippar, gamla stenbrott, gödselupplag, nygrävda bevattningsdammar och grusplaner. Som åkerogräs ses den i grödor med fodermajs, potatis, bruna bönor m.m. Åkermolke växer i vägkanter, längs nygjorda cykelbanor och på hyggen. När betesmarker röjs och näringsämnen frisätts dyker den tillfälligt upp. Rikard Sterner nämner ett par förekomster i alvarkarst men där är den inte noterad under inventeringen men däremot i grusalvar.

Åkermolke är spridd på Öland främst utmed kusterna samt i jordbruksintensiva områden. I delar av Mittlandet och barrskogarna längst uppe i norr är det glesare med fynden. På Stora Alvaret är den sällsynt frånsett fynd i horvor, röjda skogsdungar eller tokfuktängar samt på tippade jordhögar. Åkermolke är inte beroende av hävd och förmår väl utnyttja mänskliga aktiviteter i landskapet.

Åkermolke företräds på Öland av vanlig åkermolke var. arvensis, kalmolke var. glabrescens och klappermolke var. maritimus. Vanlig åkermolke har blomkorgar och korgskaft som är klädda med skaftade, gula körtelhår. Kalmolke saknar helt körtelhår, mellanformer förekommer. På steniga havsstränder växer klappermolke som är lågväxt med få blomkorgar som har sparsamt med körtelhår. Bladen är nästan hela och de flesta samlade basalt (Sterner 1933). Undersökning över antalet kromosomer hos varieteterna har gett olika resultat (Jalas & Pellinen 1985). Vanlig åkermolke från södra Finland har 2n = ca 36 medan plantor från västra Norge har 2n = 54; kalmolke från Finland har 2n = 36 och klappermolke 2n = ca 54.

Gammal, bofast.

Ursprunglig, även kulturföljeslagare.
Arten är ursprunglig på havsstränder. Åkermolke är spridd över Gotland; den höga andelen provrutor med åkermolke visar att arten är allmän. Dagens frekvens är oförändrad sedan 1800-talets slut; Johansson (1897) angav ”Allest.”.

Åkermolke förekommer på Gotland i tre varieteter: vanlig åkermolke var. arvensis, kalmolke var. glabrescens och klappermolke var. maritimus.

Varieteterna vanlig åkermolke var. arvensis och kalmolke var. glabrescens har inte konsekvent skilts ut under inventeringen. Det är tänkbart att någon enstaka kalmolke blivit noterad som vanlig åkermolke.

Se även vanlig åkermolke Sonchus arvensis var. arvensis och kalmolke Sonchus arvensis var. glabrescens

Åkermolken är ursprunglig på havsstränder men starkt kulturgynnad. Den angavs som allmän på havsstränder i Gävletrakten 1848 men 1863 angavs den istället finnas flerstädes. Arnell uppfattade den som allmän i södra halvan av landskapet 1924 men inte i den norra. Troligen har växten ökat starkt under 1900-talet.

Åkermolken är ett vanligt åkerogräs. På lerig jord bland säd kan arten bli besvärande trots att den har förhållandevis grunt rotsystem. Växten missgynnas dock av gödsling och bekämpning och har minskat sedan 1960-talet. Den återfinns nu mest i åkerkanterna. Emellanåt ses dock trädesåkrar gula av blommande åkermolke. Arten är också mycket vanlig längs diken, leriga körvägar, på jordhögar och på andra ställen i odlingslandskapet där näringsrik jord blottas.

Växten visar sig rätt ofta även på sönderkörda och markberedda hyggen och ibland även längs skogsvägar. Den är numer också både vanlig och talrik längs motorvägar och andra större vägar.
På havsstrand är rödsvingel (50%) den vanligaste följeväxten följd av strätta, kråkvicker, fackelblomster, rörflen och havtorn. I kulturlandskapet är åkertistel, tussilago, röllika, maskrosor och kvickrot vanliga följeslagare. Åkermolken blommar sent, samtidigt med fackelblomster, ängsvädd och ljung.

Liksom åkertistel sprids åkermolke med vindburna frön, men uppträder mest som svårutrotligt rotogräs, framför allt i spannmålsåkrar. Den blommar i mjölkens och i ljungens tid. På havsstranden betas den av gäss.

Vi har inga noteringar om vanlig åkermolke var. arvensis, vilket inte beror på att den saknas utan på att den uppfattats som den ”normala” och dominerande typen. Kalmolke var. glabrescens och klappermolke var. maritimus har däremot noterats. Klappermolken är dock uteslutande påträffad på eller nära havsstrand. En intressant fråga är om populationerna på havsstrand är genetiskt skilda från åkerpopulationerna. I historiskt perspektiv borde de inte vara det, eftersom odling alltid har bedrivits nära havsstranden, som genom millennierna gradvis har flyttat sig österut och på många ställen lämnat efter sig finkornig odlingsbar jord. Både gödsling med strandad tång och frönas förmåga att flyga långa vägar borde bidra till att förhindra en separation av populationerna.