Taxasida

åkerkårel

Erysimum cheiranthoides

L.

åkerkårel är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Lars Efraimsson
Översikt
Översikt

åkerkårel är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • åkerkårel
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Erysimum cheiranthoides
Vetenskapligt namn, fullständig form
Erysimum cheiranthoides L.
Svenskt namn
åkerkårel
icelandic
Akurgyllir
Finskt namn
peltoukonnauris
finlandSwedish
åkergyllen, åkerkårel
Danskt namn
Gyldenlak-hjørneklap
Foton
Lars Efraimsson
Källsäter, Kils kommun 2020-05-23
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-06-11
Torbjorn Tyler
Hamra i Tännäs (?) socken 2017-07-14
Anders Delin
Badplatsen, Hassela 2014-09-06
Lars Efraimsson
Mölnbacka, Forshaga kommun 2019-05-19
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Se underarten vanlig åkerkårel Erysimum cheiranthoides subsp. cheiranthoides

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Se storkårel Erysimum cheiranthoides subsp. altum och vanlig åkerkårel Erysimum cheiranthoides subsp. cheiranthoides

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Åkerkårel är ettårig och var förr traktvis ett svårt åkerogräs. Så är det väl knappast numera, men arten är ännu obligatorisk i de flesta åkrar och trädgårds­land och förekommer dessutom på vägkanter, jord­högar och allehanda öppen skräpmark. En höstgroende, storväxt form, var. altum har rapporterats framför allt från Stockholm.

Östeuropa, Främre Asien. I Sverige från Skåne till Norrland.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Allm., oavsiktligt införd i Sverige åtminstone sedan 1700-talet. Åkerkårel sågs som ett svårt åkerogräs (Lyttkens 1885) som uppträdde även i Mellansvenska myrodlingar bland både säd och rotfrukter (Tolf 1903). Nutida landskapsförändringar, igenväxning och ogräsbekämpning har gjort växten mindre vanlig i vissa områden ss. i Svennevad där den enl. Kjellmert var allm. men där förekomsten minskat avsevärt enl. undersökningar 1990.

I åkrar har växten motats ut i kanterna och uppträder på omrörd mark på vägrenar, grus- och jordhögar, tippar m.m. Ovanlig växtplats är bl.a. strandhäll och strandgrus.

Se även storkårel Erysimum cheiranthoides subsp. altum och vanlig åkerkårel Erysimum cheiranthoides subsp. cheiranthoides

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Se storkårel Erysimum cheiranthoides subsp. altum och vanlig åkerkårel Erysimum cheiranthoides subsp. cheiranthoides

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

916 Erysimum cheiranthoides L.

Within this widespread species two subspecies are distinguished (Ahti in Arch. Soc. Zool. Bot. Fenn. Vanamo 16:1/1961, p 22 ff.; F l. Eur. 1/1964, p. 274f.). It seems reasonable to assume that subsp. cheiranthoides originates from E. Europe and/or W. Asia from where it has spread as a field weed westwards over most of Europe and to N. America. Subsp. altum Ahti is probably native in NE. Europe, Siberia and northwestern N. America. It is also favoured by agriculture. E. cheiranthoides s. lat. nowadays has a circumpolar distribution pattern (Hultén, Circumpol. Il, p. 304 and map 296). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 191.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 16–30 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig åkerkårel E. c. ssp. cheiranthoides i landskapet.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Åkerkårel förekommer huvudsakligen som ogräs i åkrar, rabatter och köksland (gärna i potatisodlingar!), men förekommer också på jordhögar, gårdsplaner, vägkanter, grusgropar och annan starkt störd miljö. Någon gång ser man förkrympta exemplar på stengärden, hällar vid bebyggelse och t.o.m. fågelskär.
Funnen i 1306 rutor; tidigare uppgifter från 151 rutor. Mycket vanlig men med luckor t.ex. i östra fattigområdet. – Gammal kulturföljeslagare.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Åkerkårel växer i åkrar, gärna sandiga, kalkfattiga och glesbevuxna, främst med grödor som potatis eller havre; sällsynt tillsammans med jordgubbar, råg, raps eller fodermajs. Den kan även ses i ruderatmiljöer som jordtippar och avfallsplatser. Ibland dyker åkerkårel upp på störd mark exempelvis där fibernät dras fram, vid nygrävda vattenhål eller bevattningsdammar, på grusplaner vid vindkraftverk eller där mark schaktats för villabebyggelse; den förekommer även som ogräs i trädgårdar.

Åkerkårel är ojämnt spridd över Öland och liksom förr är den ovanlig främst i de sydöstra socknarna. Detta mönster återkommer för andra växter som föredrar sandigt underlag. På utbredningskartan kan man tydligt se var kalkfattig och sandig mark går att finna på Öland. Åkerkårel är anmärkningsvärt stabil i sin utbredning på Öland och endast funnen marginellt längre ner på sydöstra Öland än vad tidigare inventeringar kunnat påvisa. Arten riskerar att minska i takt med att sandiga, lågproduktiva åkrar läggs igen eller planteras med barrskog; en viss minskning bedöms föreligga även om den är funnen i samma antal socknar som vid tidigare inventeringar.

Så vitt känt finns på Öland endast underarten vanlig åkerkårel subsp. cheiranthoides. Den tvååriga och storvuxna storkårel subsp. altum har en nordlig utbredning, fynd av denna underart finns i Sverige söderut till Östergötland.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Kulturföljeslagare, gammal (?).
Främst åkrar; även körvägar, dikeskanter och gårdsmiljöer. Enstaka fynd på hyggen, jordhögar, soptippar, grusade vägar, grustag och annan ruderatmark. Johansson (1897) omnämnde arten som ”Täml. allm.” från Silte till Fleringe. Åkerkårel blev noterad under Projekt Gotlands flora från Vamlingbo till Fårö och var allmän i åkerbygderna. Att åkerkårel är vanlig på ön återspeglas i andelen provrutor. Den ökade under 1900-talet och är nu mer utbredd än tidigare.

Såvitt känt förekommer bara vanlig åkerkårel ssp. cheiranthoides på Gotland.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Åkerkårel är ett gammalt åkerogräs, som förutom i åkergrödor växer i trädor, trädgårdsland, rabatter, på gårdsplaner, i jordhögar och på skräpmark av olika slag.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Redovisas under vanlig åkerkårel E. cheiranthoides subsp. cheiranthoides, då det är den enda underarten som omnämns i floran.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland. 609 kartblad, 1852 kvadranter.
Almq. Allestädes i slättbygder; för övrigt allmän, till odlingsgränsen.
Vanlig åkerkårel förekommer som allmänt åkerogräs, varierande i storlek och grenighet beroende på tillgången på näring och vatten. Man finner den även i andra kulturmarker såsom trädesåkrar, kanten av nygrävda diken, nysådda gräsmattor, i gårdsmiljöer och på skräpmark. Storkårel finner man mest i gräsmarker och gårdsmiljöer.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Åkerkårel har kommit in med människans åkerbruk. Arten beskrivs som tämligen allmän eller allmän i Gävle-traktens växter 1848 och 1863. Åkerkårel och liknande gulblommiga åkerogräs kallades förr »golroser« i Hille.
De vanligaste följeväxterna är svinmålla (37%), åkerspärgel, pilört, åkerbinda, lomme och åkerviol.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Åkerkårel har inga övervintrande gröna delar. Den förefaller gro på våren. Blomningen börjar i skogsstjärnans tid och kan fortsätta in i mjölkens tid. Åkerkåreln har ett passande namn. Den är främst ett ogräs i åkrar, både för spannmål och potatis och ses för övrigt i diverse kulturmiljöer, men aldrig på ställen där den kan antas vara spontan. Den hör enligt Liedgren (1992) till de uråldriga kulturföljeslagarna. Frön har hittats i husgrund från 0–600 e.Kr. i Forsa. Under vår inventering har den, förutom på åker, hittats även i följande miljöer: hagmark, torrbacke, tomt, trädgårdsland, jordtipp, grustag, bangård, vägslänt och ruderatmark. Enstaka fynd finns från sjöstrand och havsstrand och ett från ett hygge. Få fynd har gjorts i urbana miljöer och på industrimark. På åkermark hör den till de sju oftast noterade arterna (57 % frekvens).
Underarten storkårel, E. cheiranthoides subsp. altum har identifierats ett fåtal gånger, inte i åker utan på andra typer av starkt kulturpåverkad mark, huvudsakligen i nordvästra delarna av landskapet. En stor majoritet av de fynd för vilka underarten inte angivits är vanlig åkerkårel, subsp. cheiranthoides.

Se även storkårel Erysimum cheiranthoides subsp. altum

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Först publicerad av Fredrikson (1902) från Haverö Heden, subsp. altum av Ahti (1961). Äldsta belägg från Indal prästgården 1858 (E. Ährling i UME) och subsp. altum från Sundsvall 1858 (E. Ährling i UPS det. T. Ahti).