
åkerfibbla
Hypochaeris glabra
åkerfibbla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

åkerfibbla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- åkerfibbla


Inga nycklar finns för detta taxon.
Hallands Flora
Åkerfibbla är en gammal, kulturberoende art. Den konkurrenssvaga, ettåriga fibblan växer främst på lätta jordar i åkerkanter och på trädor. Mera sällan uppträder den i trädgårdsland, på vägkanter, nyplanerad mark och ruderatmark.
Åkerfibblans utbredning i Sverige är markerat sydvästlig. Den har troligen börjat minska i landskapet under de senaste åren. Visserligen kan man fortfarande hitta enstaka åkrar med ganska rika förekomster, men flertalet rapporter gäller sparsamma och tillfälliga fynd. I andra landskap har arten minskat kraftigt.
Flora över Dal
Ej tidigare publicerad från Dalsland.
Atlas of North European vascular plants
1880 Hypochoeris glabra L.
This species occurs mainly in W., C. and S. Europe and adjacent parts of Africa and the Orient. It has also spread northwards in Europe as an adventive. It has been introduced into S. Africa, N. America, Australia and New Zealand.
Blekinges Flora
Gammal bofast art, nu utgången.
Floran i Skåne.
Förändring och hot: minskning med 46–60 %. Förefaller aldrig ha varit vanlig men från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet konstant känd från 40–90 aktuella lokaler och totalt vid den förra inventeringen uppgiven från ca 120 rutor. För sin fortlevnad i dag starkt beroende av militärens bökande och markstörande verksamhet på övningsfälten och således starkt hotad av neddragningarna inom försvarsmakten. Nationellt rödlistad (EN).
Smålands flora
Åkerfibbla, som är starkt sydvästlig i Sverige, växer på öppen sandmark, särskilt i sandiga, glesa, brukade och obrukade åkrar, någon gång även på åkerrenar och vägkanter. Fram till mitten av 1900-talet kunde den påträffas på åtskilliga ställen i Skåne, Halland, Bohuslän, Västergötland och sydvästra Småland samt på enstaka platser i övrigt i södra Sverige, men utanför Halland finns nu mycket få lokaler kvar. På tre av de fyra lokaler som upptäcktes under inventeringen i Småland växte arten i åkrar, på den fjärde (Markaryd Markaryd) rörde det sig om en reliktförekomst i en vägren (dock långlivad – arten sågs 1985 och återsågs 2005!).
Den viktigaste orsaken till artens starka minskning är att sädesodlingen på svaga jordar i stort sett helt har avvecklats. För att åkerfibblan ska överleva i landskapet fordras troligen att man på en del åkrar återupptar den gammaldags trädesodlingen med glessådda grödor. Ett sådant, naturvårdsinriktat jordbruk borde drivas på lokalen i Kalmar Ryssby Boda, där också ett annat mycket sällsynt åkerogräs dröjer kvar, klubbfibbla Arnoseris minima.
Ölands flora
Åkerfibbla förekommer i västra, centrala och södra delarna av Europa. I Sverige är den idag främst funnen i Halland, Bohuslän och Skåne. Åkerfibbla är vårgroende, konkurrenssvag och växer på öppen, kalkfattig och sandig mark främst i åkrar och på trädor; sällsynt är den funnen i vägkanter, på torrbackar och ruderatmark. På Öland är den endast känd från sandiga åkrar.
Åkerfibbla förekom sällsynt på Öland i socknarna Högsrum, Glömminge, Torslunda och Vickleby med flest fynd i Torslunda sn där den också sågs senast (1935). Den är eftersökt i några lämpliga sandiga åkrar utan fynd och bedöms utgången ur den öländska floran. De sandiga åkrar där den förr växte har lagts igen, bebyggts eller ibland planterats med tall.
Gammal, förr bofast, numera utgången.
Gotlands flora
Landeberg (ms 1811): utan kommentar (jfr Johansson 2010). Säkerligen fel; arten nämndes ej av andra botanister.
Bohusläns Flora
Åkerfibbla växer på ganska näringsfattig eller mager, torr, ofta sandig jord i glesvuxna åkrar, oftast besådda med havre. Den brukar variera i antal mellan åren och utebli om ingen säd odlas. Arten har minskat kraftigt sedan mitten på 1900-talet, då den var vanlig i trakterna innanför Tjörn och Orust, som är rika på grusavlagringar. Förmodligen beror tillbakagången mest på att man slutat odla säd på mindre bördig åkermark.